Blev en lunch på Waynes med Jossan och sen en liten runda på H&M i Ringen.
Köpte alldeles för mycket. För små byxor också som måste bytas..
Nu känns det som att jag verkligen går in i "död-levande-stadiet", jag lever, men vad kommer jag göra? Jobba och tiden kommer bara gå och på kvällarna kommer jag bara ligga och tycka synd om mig själv för att jag saknar Yakup så mycket. Känns som ett givande liv måste jag säga. Jag vill bara slänga mig på bussen till Arlanda och ta första flyget till Antalya och buss till Alanya. Springa till min älskling och säga att jag stannar här nu.
Och nej det har ingenting med mina vänner och min familj här. Ni är värda allt. Men det här är det värsta jag har varit med om.

Seni seviorum sevigilim

Jag känner mig så exalterad... Eller inte.
Fy fan asså. Fastna i den här butiken mer än en månad i sträck får mig att få kvävande känslor.
Från och med 16.00 är jag en fullt arbetande kvinna då.
Men först ska jag träffa min älskade Josefine <3 Puss

Under min andra vecka i Alanya så kom en Norrman till restaurangen sent på kvällen.
Han har tydligen varit där förut då han besöker Alanya ganska ofta eftersom att hans föräldrar har lägenhet där.
Han var 34 år, väldigt trevlig men såg lite.. aa skum ut. Pratade väldigt mycket gjorde han också.
Han hade tappat alla sina pengar och det var något problem.
Hursomhelst efter jobbet skulle jag, Yakup, Ibo och det Danska paret åka och käka soppa. Sen blev det så att den här norrmannen följde med och käkade soppa. Ingen vet riktigt vem som bjöd med honom.
Jag satt mitt emot honom och bredvid Yakup såklart.
Först skämtar han med mig och kollar på Yakup och säger "You should be careful for yourself about him" eller något liknande och sa något om turkiska män och Yakup sa att aa, men jag är kurd. Vilket norrmannen tycker är samma sak, men nej både turkar och kurder vill absolut inte bli kallade för det andra.
Men han frågade en massa om Yakup är snäll osv. osv. Sen log han och kollade på Yakup och sa att han skämtade, att han vet det.
Stämningen var ändå lite spänd. Men vi käkade vår soppa och allt gick bra. Jag och norrmannen pratade ännu mer på svenska och norska. Han började berätta om när han varit på restaurangen och börjat prata med två holländska tjejer och hur folk från personalen då kommit och börjat underhålla dem istället så han inte kunde prata med dem.
och så berättade han för mig vad han sagt till dem och det var det enda han sa på engelska, vilket var ungefär det han sagt till mig när han "skämtade".
Oj jävlar vilken stämning det blev nu. Yakup blev så jävla arg och började typ fråga vad fan turkar hade gjort honom och om han  hade problem och bla bla bla... Jag försökte förklara för honom att han berättade något för mig, att det inte var till mig han sa det där. Efter det. Is.
Men en jävel att vara smart och säga just det på engelska.
Såg honom lite fler gånger under min vistelse men sen kom hans flickvän så då hängdre han inte med oss. Vilket var rätt skönt!

Nu har jag äntligen pratat med min älskling litegranna. Jag älskar honom och jag vet nu på riktigt att han älskar mig.
Jag såg hur ont det gjorde i honom igår. Allting såg jag, allt det som jag kände och inte kunde dölja. Han och jag. Jag och han, så är det. På mindre än ett år har jag spenderat sex veckor där nere, det känns som sex månader ändå. Vi känner varandra.
Tänkte försöka komma ihåg stunder jag vart med om och personer jag träffat där nere. För trots att det gick fort så känns det som en lång lång tid.

Att kliva av i Antalya var som alltid väldigt nervöst, sen såg jag honom komma mot mig. Alla mina tvivel jag haft veckan innan, försvann. Så fort jag såg honom, min kärlek komma gående mot mig. På vägen stannade vi och åt kycklingsoppa. När vi började närma oss Alanya stannade vi längs vägen eftersom att en riktigt obehaglig trafikolycka hänt. En bil hade kraschat in i räcket och voltat över på andra körfältet. Barn och vuxna skrek och grät. Mitt hjärta gick i 360.
Väl hemma var det så skönt att bara lämna väskan och varva ner, sen kom Zeki och sa hej och jag pratade lite med Onur i telefonen. Senare gjorde vi någonting som jag inte riktigt kommer ihåg, mer än att vi gick till restaurangen och därifrån nånstans.
Sen flyter dagarna verkligen ihop. Vi var på stranden rätt mycket första veckan när han var ledig. Min syrra och hennes kompisar kom en kväll och käkade med mig och det dansades och hej och hå. Riktigt trevligt och efter det gick vi till The Doors där det var riktigt smockat. Så vi drog vidare till Queens Garden eftersom att det är utomhus.

Det är så roligt när man får bekräftelse från andra att han har längtat efter mig osv. Andra kvällen kom en holländsk familj som tydligen varit där en del och mamman i familjen sa "Yakup, when can we meet your girlfriend?" och så pekade han på mig eftersom jag råkade sitta mitt emot dem. Så hon kollade på mig och viskade något till honom så han log som aldrig förr och så hälsade de på mig. Och nån kväll senare var ett trevligt par från Holland där och även de hade varit där en del innan jag kom. De ville att jag skulle komma och sätta mig och prata med dem eftersom att jag såg uttråkad ut, vilket jag var. Och tjejen, Malou sa till mig att han hade vart så glad och stolt över att jag skulle komma.
På deras restaurang har de flaggor från Sverige, Danmark, Finland osv, som de sätter på borden och så såg jag på en av de svenska flaggorna stod det MIKAELA 4<3ever YAKUP. Det var så fint.

Nu kommer jag bara börja flumma ut här, så jag fortsätter sen. (Och det här är mest för mitt eget minne, jag förstår att det är skittrist)

Nu närmar det sig.
Jag måste packa det sista och lite annat.
Men jag känner, jag känner att det här kommer inte att sluta bra.
Det bränner innanför, när som helst kommer en attack, jag känner det. Jag känner mig så väl.
Det här kommer inte att sluta bra.
Men bita ihop var det. 6 timmar kvar. Sen börjar resan. Resan mot intet. Resan mot det svarta intetsägandet.
Vakuum.

Äckliga ångest.. Jaha, om ungefär ett dygn och två timmar sitter jag på ett plan påväg hem.
Jag hoppas att jag liksom förra gången kan hålla mig hyfsat lugn tills jag kommer hem. Orkar inte vara hysterisk på planet. Tur att det även denna gång är sent kvällsplan så man kanske kan sova mesta delen av resan.

Igår så gick vi efter jobbet ner mot hamnen för att gå till hans kompis jobb och hälsa på. (Jossan, din favorit, haha!) Men vi fick inte tag på honom så vi gick till Bellman en stund först, jag har inte druckit sen första eller andra dagen här nere, så jag kände att wtf, nu kan jag köra. Så jag drog två snabba tequila. Frid och fröjd.

Som vanligt vill jag gärna veta vad som ska hända i min framtid. Men nu alldeles extra.
När kommer vi ses igen?
Jag vill inte bara ligga i en gammal säng och säga hur mycket jag kommer sakna dig och att jag önskar jag visste när vi ses igen.
Jag vill ha svar att ge dig. Men det har jag inte. Allt jag kan säga är ja, jag väntar på dig. Eller vad det nu är jag ska säga eftersom att det är jag som kommer till dig.
Jag önskar att jag hade en massa pengar så att jag kunde köpa ditt jävla pass och alla jävla försäkringar. Jag önskar verkligen det.
Imorgon ska han hör och häpna inte jobba. En hel dag med min älskling. Det har nog aldrig hänt.

Jag är ruskigt sugen på att plugga, jag vill ha en utbildning nu, så jag kan jobba med det jag vill jobba med. Tjäna pengar.
Om jag bara kunde se en klar bild, hur livet ser ut om 5 år, så skulle det nog inte vara så jobbigt att kämpa nu, jobbigt att veta att det inte kommer hända nu, men jag skulle veta att det skulle hända!

Nu börjar paniken verkligen att bryta ut. Nu är det endast 2 dagar kvar här nere, eller tre och två nätter.
Fy fan. Jag vet ärligt inte hur jag ska överleva denna gång och jag som var rätt knäckt efter förra gången...
Det som är det absolut värsta är att inte veta när man kommer ses igen.
Vad har hänt sen sist jag skrev?
Jo, jag satt på restaurangen såklart som vanligt. Men Lisa och Emrah kom en stund, så vi pratade lite.

Fy fan vad skönt med lite cash på kontot. Men jaha, så kommer ju de ryka hyfsat fort tror jag.
Telefonräkning - nästan 3000. KUUUUL
Har lovat min kära pojkvän en ny mobil för hans kommer av någon anledning stängas ner, bra för telefonräkningarna dåligt för förhållandet, och de är inte överdrivet dyra så. Jag kan väl bjussa på det.
Sen ska det hyras bil och ja, nånting till mig själv hade jag kanske tänkt mig för en gångs skull! Men jaja, förhoppningsvis kanske man kan börja spara en slant också.

Idag har allt varit upp, upp, upp. Dock fortsätter det att sega sig med papprena och pass och fan vad det kostar pengar. Han kommer nog aldrig komma till Sverige. Usch, klumpen växer och växer.

Även på denna resa har jag gjort mig en ny vän som kan bli riktigt bra.

Tiden är ett konstigt och jobbigt fenomen. Helt onödig.
Den här dagen har varit riktigt mysig. Har väl egentligen inte hänt mycket, men vi har haft det mysigt. Frukost. Kollat på PS I Love You och sen gått och handlat i en riktig affär. Det var den mest underbara känslan. Som ett "riktigt" par kändes det, ett vanligt par som går o ch handlar mat tillsammans, eller chips och choklad, men ändå.
Vi köpte två påsar fulla med dricka och annat för typ 100 spänn.
Jag hjälper honom att ljuga också, hur sjuk är inte jag? Hitta på värsta storyn om deras pizzeria i stockholm. Haha, lite kul är det dock.
Solat har jag dock inte gjort på några dagar nu, så det får bli lite press såhär på slutet.

På nätterna åker vi typ och äter soppa. Ja deras tider är lite jobbiga att hänga med i men men.

Jag kan inte logga in på mitt VGY-konto. Jag blir deprimerad. Aldrig mer Värmdö gymnasium tre av mina bästa och värsta år någonsin. Cry cry.

Men jag orkar bara skriva fanjävlabajshelvete. Ungefär. Tro inte att detta har något med vem jag befinner mig hos. Verkligen INTE

Jag vet inte vad som händer me lööööven. Men många verkar breaka just nu. Av underliga och dåliga anledningar också.
Nej jag känner för er mina kära vänner. Och själv fortsätter jag att tänka på min egen kärlekskarusell. Fast ja

Ett glädjande besked fick jag igår i alla fall. Jag har gått och blivit med heltidsjobb när jag kommer hem sen. Det är ju bara alldeles för underbart!
Nu ska jag äta pizzan och förhoppningsvis ha en trevlig kväll!

Jag tror att min finaste, bästaste, mysigaste ägodel har åkt på virus.
Den vill inte alls funka som den gjorde förr. Den har blivit seg och trög. Det värsta av allt.
Den vill inte visa mig mina underbara fina bilder där många minnen gömmer sig. Nej för då hänger den sig.

Jag tror jag börjar bli lite brun nu. Det är galet varmt och jag orkar inte äta. Jag orkar inte göra något egentligen. Men jag vill.
Bråka kan vi göra såklart. Det vill jag däremot inte, men idag rann bägaren över. Vet inte om jag blev klokare över huvud taget. Som vanligt. Men kär är jag. Som vanligt. Så jag gömmer de där jobbiga känslorna lite ändå.
Kärlek är INTE logiskt.

Nu är jag här. Igen.
Det är jäääävligt varmt, men det lider jag inte speciellt av, förutom konstanta svettattacker då.

Jaha, då har man fått 2 hyfsat sköna besked idag angående hösten.
Inget av de är hundra, men fan så mycket bättre än de var igår...
This might be the last you hear from me in a while.
God natt.


Alanya 090808-090830
<3

Jag tycker inte om när folk inte svarar på sms. Vad är det för stil liksom?
Jag har badat, ja faktiskt och vart på rockkonsert "weeeei" och ätit på restaurang. Ja se där vilken effektiv dag.
Nu är min hjärna riktigt hypeeeeer. som den brukar vara dagen innan jag ska åka. Men nu går planet på eftermiddagen vilket gör att jag kommer hinna bygga upp det ännu mer imorgon. Vill åka nu! Men nej.
Jaja, biljetten är utskriven och väskan är vägd. Inga konstigheter. Imorgon går bilden härifrån Sala mot Arlanda klockan 12.00. Så om 16 timmar då. Då har jag kommit någonstans i alla fall. Och om exakt, exakt ett dygn landar mitt plan.
Jag dör. Imorgon och 21 dagar framåt. Bara Yakup. mmm, vill vill vill ha honom nu. Jag kanske borde gå upp i rök när jag är där. Bara försvinna och va med honom för alltid.
Jag vet att jag är riktigt jobbig, ändrar mig stup i kvarten, men nu har jag ändrat tillbaka till det gamla vanliga och jag tror jag vill stanna där nu. Och den känslan kommer nog inte precis försvinna efter dessa tre veckor. Men man vet aldrig. Mannen har mer PMS än jag. Så ja, man vet aldrig vad som händer med honom. Vilket är lite utav hans tjusning ändå tycker jag.
Oj vilken liten historia det här blev. Min lilla kärlekshistoria.

Det närmar sig, det närmar sig med stormsteg!
Jag längtar, längtar, längtar nu.
om 1½ dygn är jag där. Med dig. Underbart.
Seni çok seviyorum ve özlüyorum, aşkım

Nu är jag återigen  silverstaden hos min far och Annika.
Det bjöds på god mat och trevliga samtal.
Jag gav mig i kast med att se Livsverket och det var som min kära syster tidigare sagt en riktig snyftare. Riktigt bra var den.

Idag har jag spenderat eftermiddagen/kvällen i mitt gamla hood, nej inte trollis utan 127. Hos mina kära barndomsvänner.
Det gör verkligen ont i mig att se min kära kära vän vara så ledsen och nere. Men alla hamnar vi där någon gång och man måste få släppa ut allt. Skönt att jag kunde få vara med henne lite. Hoppas att vi kommer att ses mer snart.
<3

Efter det blev det middag hos mammas nya man i livet, (gud jag vet aldrig vad jag ska kalla det.) det var trevligt och gott. men sen när jag gick hem och mamma började säga att jag skulle ha en bra resa osv, så insåg jag att jag inte kommer träffa henne på flera veckor nu. Knappt så jag har gjort det senaste tiden heller, men ändå. Nu kan jag inte det. Min lilla mami. Jag kommer sakna henne och jag kommer sakna alla så himla mycket..

Igår fick jag äntligen mina potatisklyftor med bea, fast det var pommes istället med två olika såser.
Men varför klaga? Hela talriken slank ner. 2 öl på det och ja, dagen var fullkomlig.
Jag har fått något slags behov av att knyta såna här vänskapsarmband man gjorde när man var liten, vilket förde mig till panduro för att köpa trådar.
Innan ölen och pommesen gick jag och Jossan till Gamla stan och åt glass på munkbrokajen. Gång på gång kommer jag på mig själv under denna sommar att jag blir riktigt... sentimental och verkligen känner JAG ÄLSKAR STOCKHOLM. Jag vill aldrig bo någon annanstans i världen. Jag vill vara precis här, i min hemstad. Sen kom Malin också och vi hade det väldigt trevligt på vårt lilla söderhak. Det var dock trist att inte Lovisa kunde vara med, men för allt jag vet kan hon ha klarat teoriprovet i denna sekund.
Ännu en liten promenad senare, genom fatbursparken och jag befann mig hemma hos min faster och hennes man, där hämtade jag en mobiltelefon, jag ska ha med mig till Alanya så att jag kan fixa turkiskt kontantkort.
Påväg till tunnelbanan stannade jag och mina två vänner vid medborgarplatsen eftersom att ett tåg med många, många Iranier kom gående med lappar och skyltar, för att visa sitt missnöje med den nya presidenten. Det var riktigt mäktigt.
Jag kommer sakna de så mycket, Men vad fan det är bara tre veckor och jag ska vara med min kärlek!

Det svider lite på mig.
Jag brände mig litegranna igår. Jag tror nämligen fortfarande att jag har bra grund efter sommarens början då jag var i Alanya. Men nej. Nu går man där röd som en tomat.
Dagen var trevlig och jag hann även igår träffa mina trollisbarn.
Först sol och bad med the twins. Sen tog jag med mig den ena tvillingen hem för middag och VÄNNER, så kom Nicole över en sväng och sen lite senare under kvällen kom Roonie över. Händelserikt, men det gäller att passa på nu innan alla försvinner och gör sina diverse grejer i höst.

Idag blir det en dag med min lovely korkskruv och potatisklyftor med bea och vin. En massa annat hinner vi säkert också med.
Börjar kännas lite vemodigt att jag ska ge mig av för 3 veckor snart...

Idag har jag krigat på jobbet.
Har inte vart den bästa dagen i mitt liv får jag lov att säga. Brukar kunna anstränga mig lite mer, men idag, nej det gick fan inte.
Sen åkte jag hem och myste med Ronja, vi hyrde JUNO och hade det trevligt, trött som satan var jag dock.
Hann springa på både Fia som kom hem från Emmaboda och Nicole som även hon skulle hyra film. Vad säger man?
TROLLIS <3

Det har varit helt underbara dagar trots jobb måste jag säga.
I trosdags tog jag mig in och jobbade 4 timmar efter det styrdes kosan direkt mot THE City för att möta Lovisa, det var så underbart att återse henne! Vi drog till hornsstrand där ett japanskt tjejband på tre spelade, det var helt okej men efter några minuter blev det lite enformigt så vi drog till Bara Vi, där man brukar vara med jämna mellanrum.
Kvällen avslutades på Donken vid medis, där även Alexander Rybak bestämde sig för att vara vid samma tidpunkt.

Fredagen var jag äntligen ledig på och spenderades med ännu ett mycket efterlängtat ansikte, nämligen Malin. Vi promenerade runt på Kungsholmen och sen blev det en fika på espresso house strax innan skyfallet bröt lös.
Även denna dag såg jag hela tre personer som är "kända" nämligen, Stefan Holm, Yannick Tregaro och Björn Dixgård.
Kvällen bjöd på middag/fest hos Nicole, men jag blev inte långvarig, dels för att jag skulle jobba dels för att jag inte känner mig helt bekväm och jag undviker helst de situationerna eftersom att jag vet att min självkänsla får sig ett litet slag.
Men kvällen ville tydligen inte sluta där för mig. Utan jag begav mig ut på promnead med två pojkar, Emil och Max.
Vi började gå och sen kom de fram till att de ville visa mig en sjö... Ja och för att komma dit var man tvungen att gå genom mörka jävla vägar och skogar och de hade noll koll på vägen måste jag säga, så promenaden blev jävligt lång men trevlig.
Dock fick jag bara fem timmars sömn vilket inte var alltför bra för mitt humör och välmårnde idag.

Efter jobbet blev jag upplockad av min kära mor och hennes käresta. Och det blev lite släktmiddag vilket var rätt trevligt må jag säga. Mycket prat.

Nu har jag suttit hemma en stund och av någon outgrundlig anlending började jag lyssna på Tarkan, typ den enda turkiska artist som någonsin gjort dig ett namn i sverige. Och en hel del låtar förutom pusslåten känner jag igen från mina tre gånger i alanya.. Och jag.. Ja jag indåg hur sjukt mycket jag faktiskt saknar alanya, saknar värmen, saknar Marco Polo, de härliga kvällarna, samtalen med olika människor där, drinkarna men framför allt Yakup.
Vilket gör mig helt utmattad och förvirrad eftersom att jag hela veckan vart helt säker på vad jag ska göra. Men nu inte alls. Hur ska jag kunna avsluta det här när jag är så jävla kär? Han är min riktiga kärlek, det kan man inte bara kasta bort! Många, långa och seriösa samtal väntar dock killen om det ska fortsätta fungera. Det ska han veta.
Men om en vecka kommer jag sitta i bilen med honom påväg hem. Och som jag längtar nu.