Det har varit helt underbara dagar trots jobb måste jag säga.
I trosdags tog jag mig in och jobbade 4 timmar efter det styrdes kosan direkt mot THE City för att möta Lovisa, det var så underbart att återse henne! Vi drog till hornsstrand där ett japanskt tjejband på tre spelade, det var helt okej men efter några minuter blev det lite enformigt så vi drog till Bara Vi, där man brukar vara med jämna mellanrum.
Kvällen avslutades på Donken vid medis, där även Alexander Rybak bestämde sig för att vara vid samma tidpunkt.

Fredagen var jag äntligen ledig på och spenderades med ännu ett mycket efterlängtat ansikte, nämligen Malin. Vi promenerade runt på Kungsholmen och sen blev det en fika på espresso house strax innan skyfallet bröt lös.
Även denna dag såg jag hela tre personer som är "kända" nämligen, Stefan Holm, Yannick Tregaro och Björn Dixgård.
Kvällen bjöd på middag/fest hos Nicole, men jag blev inte långvarig, dels för att jag skulle jobba dels för att jag inte känner mig helt bekväm och jag undviker helst de situationerna eftersom att jag vet att min självkänsla får sig ett litet slag.
Men kvällen ville tydligen inte sluta där för mig. Utan jag begav mig ut på promnead med två pojkar, Emil och Max.
Vi började gå och sen kom de fram till att de ville visa mig en sjö... Ja och för att komma dit var man tvungen att gå genom mörka jävla vägar och skogar och de hade noll koll på vägen måste jag säga, så promenaden blev jävligt lång men trevlig.
Dock fick jag bara fem timmars sömn vilket inte var alltför bra för mitt humör och välmårnde idag.

Efter jobbet blev jag upplockad av min kära mor och hennes käresta. Och det blev lite släktmiddag vilket var rätt trevligt må jag säga. Mycket prat.

Nu har jag suttit hemma en stund och av någon outgrundlig anlending började jag lyssna på Tarkan, typ den enda turkiska artist som någonsin gjort dig ett namn i sverige. Och en hel del låtar förutom pusslåten känner jag igen från mina tre gånger i alanya.. Och jag.. Ja jag indåg hur sjukt mycket jag faktiskt saknar alanya, saknar värmen, saknar Marco Polo, de härliga kvällarna, samtalen med olika människor där, drinkarna men framför allt Yakup.
Vilket gör mig helt utmattad och förvirrad eftersom att jag hela veckan vart helt säker på vad jag ska göra. Men nu inte alls. Hur ska jag kunna avsluta det här när jag är så jävla kär? Han är min riktiga kärlek, det kan man inte bara kasta bort! Många, långa och seriösa samtal väntar dock killen om det ska fortsätta fungera. Det ska han veta.
Men om en vecka kommer jag sitta i bilen med honom påväg hem. Och som jag längtar nu.