Jag är frotfarande hemma hos pappa. Åker hem antingen imorgon eller på söndag. Har inte gjort någonting, men det är skönt. Just nu är jag inne i min the sims-värld, haha.
Fast jag tog en paus idag och åkte in till Västerås med pappa och min syster. Där såg jag en tjej från MP. Snacka om att världen är så förbannat liten.

Jag och syster i Alanya.

Är vi så lika som de säger? Höhöhö

"Jag älskar dig. Jäättemycket. Du är min allt"

Det sa han till mig, när vi pratade sist.

Saknar♥

Så var det ju det där med anonyma kommenatarer. Lite som "pojken som kallades det", kanske inte fått något namn?
För att svara eller snarare ge respons på denna kommentar. Tråkigt att du tycker det ser så ut. Jag vet inte om vi träffats på riktigt eller om du träffat min fästman? Så är det ju, folk är ju aldrig nöjda vad som än händer. Jag har funderat på det här med bloggen för jag vet att jag skriver rätt fritt och börjar förstå att andra människor kan använda det emot en.
Jag vet heller inte om du har någon kille från Alanya eller någon annanstans i Turkiet, men har du det så kanske du vet om att familjen är väldigt viktig för dem.

Jag har skrivit förut att det finns anledningar, men jag kan inte sitta här och gå in på Yakup och hans familj. Så är det. Och livet just nu kanske inte ser ut precis som jag hade hoppats och velat, men det är ju två människor. Jag kan ju trots allt inte bestämma över honom och hans känslor. Man kan ju inte heller veta vad som rör sig i en annan människas huvud och hjärta. Men jag får ju lita på min känsla om hans känslor.
Jag vet inte vart man vill komma om man inte vill tillkännage sitt namn. Det är inte så att jag tar mer illa upp om du skriver ut ditt namn.

Jag sitter fortfarande gömd i Sala hos pappa. Stannar förmodligen till på lördag, en vecka här alltså.
Det är underbart.
Det är ju inte ert fel, men jag blir så fruktansvärt anti-människor när jag kommer hem, vilket en del har fått känna på ordentligt sina stunder. Men jag tror inte någon som inte är i min situation förstår hur det känns. Att lämna den man älskar allra mest, som man vill dela sitt liv med 400 mil bort. Har man vart där en längre tid och träffat andra människor med samma liv är det inte lätt att "komma tillbaka". Det är inget jag kan rå för verkligen och jag ber om ursäkt om någon såras av detta. Men det blir inte lättare med åren eller gångerna. Som jag skrev tidigare det lämnas bitar av mig kvar och när jag kommer hem behöver jag tänka och resonera eftersom jag fortfarande har Alanyarus, som är väldigt dåligt. Kunde jag de första dagarna skulle jag utan tvekan köpa en ny biljett och åka tillbaka på stört.

Jag hoppas jag tar mig ur koman.
Det är inte bara en person man saknar om man säger så.

Hej,

Nää hade jag fått välja så hade han inte varit i Alanya. Men så var inte fallet.
Inget datum än.. September är sagt, men det ska jag se först med egna ögon innan jag spikar det. Tyvärr.
Kram

Jag tycker det här är skit.
Detta är "min" tredje säsong. Även om vi setts med max två månaders mellanrum sen december 2009 och oftast längre perioder så känns det skit. Varje gång jag lämnar honom eller han lämnar mig så får han med sig en bit av mig. Hur länge ska det hålla på så? Det känns som att det inte finns mycket kvar av mig snart.

Det snurrar såklart tusen grejer i skallen och det har det även gjort när jag vart där nere, både seriösa och mindre seriösa saker.
Jag har känt sån stark ovilja att skriva här, eller jag vet inte. Mest bara en lathet, vill inte sätta svart på vitt på denna internetsida vad som försigår här inne.
Men det va en sak som jag skulle skriva för ett bra tag sen som jag tänkte på en dag på stranden. Det är män med speedos. Fy fan vad det är vidrigt. Ännu vidrigare! Deras kvinnor som går bredvid och håller i handen och inte säger till att nej du, det där kan du inte ha på dig!

Annars så behöver jag väl egentligen inte ens skriva här hur det känns, hur jag mår? Så jag tycker inte folk behöver fråga. Jag vet att det är av välmening och allt det där. Men nej tack jag slipper helst, det är ju ändå inte direkt många som är verkligen intresserade av hur man mår.

Här sitter jag. Försöker undvika min resväska som står redo för att fyllas inför morgondagen.
Det har vart mycket upp och ner. Ska bli skönt med svensk luft och det som finns där. Men.. Jag vet ju vad jag lämnar här och det vill jag inte lämna.

Anna har precis påbörjat sin resa mot Finland. Vad konstigt det känns. Imorgon är det min tur. Vet inte riktigt vad jag känner faktiskt. Konstigt.


GONNA MISS YOU..

.

Känsligaste tjejen här.
Kanske för att jag har min he,biljett bokad. Nästa lördag bär det av mot Sverige.
Kanske för att jag har den okänsligaste fästmannen.
Kanske för att jag har mens.
Kanske för att mamma och de åker hem imorgon.
Jag vet inte??

Nu vill jag att Anna ska komma tillbaka från Adana så jag har den som förstår mig så bra, den som jag kan gråta hos, skratta med och berätta precis det jag känner för. Så vi kan ha våra sista dagar i Alanya tillsammans.

Because I, I, I wanna know what its like

not to love you

 

Scary, but maybe true...?