~
Nu är jag på tunnelbanan mot min vän Josefine som lämnar landet imorgon. Det kommer bli lite trist, men vi ses igen om inte alltför många månader får jag hoppas.
Har fräschat till mig i håret hos Martina och har riktig pluggångest.
För övrigt så börjar Yakup jobba idag och det är såååå skönt!
~
Imorse satt jag och läste igenom några månader från allra första början av denna blogg.
Hur fan skrev jag!? Sjukt mycket stavfel och massa "typ" överallt och allmänt tråkiga inlägg. fast jag kanske skriver så fortfarande?
Om jag vore en hejare på designer och sånt så skulle jag fixa mig en kick-ass design och rensa bort gammalt skit och öppna upp denna blogg. De två sistnämnda ska jag i alla fall göra. Känns som att nattstad verkligen inte var något för mig ändå. Jag känner mig inte så "glamourös" som de flesta som bloggar där verkar vara. Det här är ju såååå jag. Hela mitt vuxna liv finns här... Men som sagt de tråkiga och osammanhängande skitinläggen ska bort och sen ska här öppnas.
Har faktiskt vart duktig idag och pluggat en del på morgonen. Yakup har spelat super mario och jag hörde ordet "sik" hela hela tiden i olika varianter. Ni kan ju förstå att det gick bra. Har fyndat nya träningsskor för inomhus idag och laddat upp med lite vin och cider för kvällen. Förförsta gången sen.. Maj skulle jag tro, ska jag gå ut ikväll. Får se om det blir en fulländad utgång för, det tar emot att säga det men herrn i huset var inte alltför glad över detta. Inte för att jag direkt så gör allt som han säger, men ändå.
Vi körde på en liten mysmiddag på Jensens igår, trerätters massa snask!
~
Så stolt kille!
~
Toodi!
Nu kan jag å syrran äntligen köra cirkelgym igen sen hon kommit hem. Det var precis det vi gjorde igår. Skönt att komma igång. Tunga grejer i skolan nu och jag har blivit inringd att jobba imorgon på morgonen och hela fredagen. Inget som jag vill tacka nej till för man vet inte när det tillfället kommer igen.
Nu står jag i skolan efter en lektion och väntar på nästa som börjar om en timme typ. Suck verkligen.
Jag är riktig stolt över min kära sambo som nu har avslutat sina SFI-studier. Duktig är han. Så förhoppningsvis får han den sista bonusen nu också.
~
Jag förstår inte alltså.. Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer. Men om jag gör det så är det allra, allra oftast att någon försöker döda mig vilket betyder att jag i drömmen blir jagad och är sjukt stressad, resten av drömmarna jag kommer ihåg handlar oftast om att yakup är otrogen. Båda dessa typer gör att jag vaknar på oerhört dåligt humör, ledsen eller omtumlad. Natten till idag lyckades jag pricka in båda dessa händelser. Ett kort fragment av Yakup som sitter mitt emot mig och håller på med en annan tjej, jättekul. För att sen gå vidare till att vara i ett gäng med typ 4 killar och en tjej till. 3 killar och tjejen dödar den andra killen och jag får på något vis reda på detta. Därför vill de döda mig med, samtidigt som alla parter försöker spela att vi är vänner, det slutar med en rättegång där vi går upp och sjunger tillsammans på scen.
Ja nu har ni fått dyka in i mina drömmars värld. Jättekul! Jag undrar vad det betyder och varför alltid samma händelser fast med olika personer och miljöer.
~
Idag fick det bli jobb. Halv elva till halv fem, heeelt okej och jag var så efterlängtad, hehe. Känns så kul när barnen bara kastar sig över en och säger att de är så glada att jag kommit dit.
Känner mig helt slut i huvudet och har en reflektionsuppgift som jag ska skicka in ikväll. Och för er som inte visste så bor jag och Yakup med min syster i vår mammas lägenhet. En aning komplicerat kanske. Just nu har min syster då någon slags kompisträff. detta händer då och då och jag känner verkligen hur irritationen bubblar upp. Det kanske är jättesjälviskt eftersom att min pojkvän bor här och så. Men jag har nästan aldrig aldrig vänner här hemma. Vårt rum ligger precis vid köket och vart tror ni de håller till? Ja precis köket. Så nu är det ju verkligen skitlätt att plugga. Det är i dessa situationer som jag verkligen känner att jag behöver ett eget ställe NU.
Fy fan vad tröttsamt det är och det är ju inte så att de andra är hemlösa, de skulle ju kunna vara hemma hos någon annan en jävla gång.
Tack för mig, hej!
~
Det är inte ofta jag gråter eller blir så berörd att jag nästan gråter eller vill skrika. Nej det händer aldrig måste jag säga. Men imorse satt jag på bussen och läste om 44-åringen i Ludvika som blev misshandlad till döds. Överlag tycker jag att se på tv när våld med sina bara händer och sparkar är det värsta som finns. Det riktigt knyter sig i magen. Att läsa att han blivit utsatt för sådant våld som sedan lett till död på grund av att en i hans sällskap, INTE han själv alltså ropat något som de här killarna inte gillade.
Att läsa att han hade fru och två barn, det yngsta inte ens ett år fyllt..
Att läsa att människorna som dömts för detta inte dömts för mord, inte ens dråp för att det är oklart om de hade för uppsåt att döda. Själv känner jag att om man sparkar på någons huvud och andra kroppsdelar, då borde man vara medveten om att man utsätter någon för dödligt våld. Det har vi sett så många gånger förut.
Att läsa det här får mig att må fruktansvärt dåligt. Det var nästan att jag satt där och lät tårarna rinna ner. Men vad hjälper det? Inte ett jävla skit!
~
Det var en gång en flicka på 14 år som trodde att hon aldrig skulle bli älskad av någon kille. 14 år var inte många år in i livet, men det kändes så, som att den enda chansen var nu. Hon och hennes bästa vän såg med avund, skräck, sorg och ilska hur skolan förvandlades till ett kärlekspalats med rosförsäljning och lyckliga par på alla hjärtans dag och bestämde sig för att fira en annan dag, samma dag tillsammans - alla deppares dag. Med glass, choklad och smäktande kärleksballader bannade de kärleken och allt där till.
Hon kunde såklart bli älskad och det vet hon idag.
Du gör mig lycklig, älskar dig ♥
~
Nu var jag tvungen att skriva här igen. Två uppdateringar inom en timme, inte dåligt va.
Det här är ju egentligen inget till någon som läser här utan det här är för mig. Jag måste skriva av mig lite ilska.
Jag blir så fascinerad av hur människor tänker. Jag är en sån person som hör av mig i alla fall då och då till mina vänner för att ja på något vis visa att jag finns där, att jag tycker om dem och tycker om att träffas ibland.
En del personer har jag helt enkelt gett upp nu. Jag kan inte kämpa, kämpa, kämpa och aldrig få något tillbaka. Det kanske låter jävligt egoistiskt och kanske är det bara jag som missförstår, alla människor tänker inte som jag, såklart.
Men jag tänker att om man verkligen trivs med någon och så, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms som tar 30 sek att skriva? Eller tar de mig så jävla för givet att man väl finns där en vacker dag? Eller är jag inte alls så betydelsefull för dem som de är för mig? Jag vet inte.. Jag vet verkligen inte...
Det är alltid för mig de mest otippade människorna som hör av sig. Som kanske inte ligger mig allra, allra varmast om hjärtat, men som alltid finns där och påminner mig om att den finns.
Jag känner mig alltid som en jävla lågstadietjej när de här tankarna kommer till mig, men det är skitsamma. De finns där och jag kan inte bara ignorera dem.
Det kanske är jag själv som förstört eftersom att jag vart mycket i Alanya eller jag vet inte.
men det är ju inte direkt så att de som åker Asien runt eller är i Australien 6 månader "tappar" sina vänner?
Ledsamt är det när det handlar om människor man känt i flera flera år.
~
Kan någon ge mig en stor dos självdisciplin. Varför gör jag alltid såhär när jag pluggar... Blir galen! Sen sitter man där ett dygn innan och måste liksom tokplugga för att inte misslyckas.
Igårkväll hade jag verkligen huvudvärk från hell, eller migrän kanske jag ska säga. Jag mådde så jäkla illa. Sen kom världens bästa och gav mig massage och plockade fram spikmattan så det kändes bättre. Somnade som en stock efter det.
De som får lite extra kärlek av mig idag det är Karin och Tina ♥ Massa kärlek till er.
~
Fan nu kom en sån där övermäktig känsla att jag bara tar allt och flyttar till Alanya. Jag tror jag skulle passa rätt bra som hemmafru faktiskt. Jag är ju tyvärr ingen sån kvinna som "kvinnor ska vara idag", det vill säga vilja göra karriär, tjäna 50 000 i månaden minst och skaffa barn när man är närmare 40 om man ens ska skaffa barn.
Sen vet jag att jag skulle ha panik att vara ifrån min mamma på det sättet och jag skulle ha panik över att inte direkt ha några pengar, inte spara till en pension, ha en utbildning men inte göra något av den ändå.
Behöver jag säga att mitt stjärntecken är tvilling och att man i princip är schizofren av det, haha.
Tanken på att bara lulla på. Stressen som finns här i Stockholm och andra större städer skulle jag verkligen behöva komma bort från! Sen skulle jag i och för sig inte klara av att bo med en man jag älskar och se honom några timmar varje vecka egentligen under 6,7 månader. Nej det är inte för mig.
Men ändå, tanken lockar ibland.
~
Nu kryper det dåliga samvetet sig på här.. Jag tänker nämligen för första gången denna termin inte gå på lektionen idag. Den är från 14-17, så seeent. Annars är min princip enligt skolan att gå på alla lektioner för det är så bra. Men det är europarätt och det är ganska tråkigt och man ska ha förberett massa saker för diskussion och läst två (enligt mig) väldigt svåra rättsfall på engelska i europadomstolen.
Det börjar bli smutsigt här hemma och det känns inte riktigt nice. Så idag tänker jag städa, plugga och träna!
Känns extra dåligt eftersom jag skällde på utav bara .... På Yakup igår eftersom han hoppade över skolan igår.
