Har kikat på uppdrag granskning. Skrivit en massa, raderat. Bestämt att jag inte ska yttra mig.

Hej mina vänner.. Är ju inne i juridikperioden av utbildningen nu. Det är svårt, men så jävla fascinerande att lära sig om lagar och grejer. Vet ni till exempel att man kan få gifta sig med halvsyskon?
Euuw säger jag till det. Man måste visserligen ansöka om dispens för att få det, men varför skulle man vilja gifta sig med ett halvsyskon???

Kollar på reprisen av Greys anatomy.. Eller gjorde, slut nu. För det första så gråter jag alltid när Chrisitna gråter. För hon ska bara inte gråta och så ser hon så.. Ja jag vet inte. Så himla liten och förkrossad ut när hon gör det.
För det andra funderar jag mycket kring det här med relationer som tar slut. Eftersom Callie och Phoenix gjorde slut. De älskar varandra jättemycket. Men det går inte längre. Så kan det bli. Man står stilla, man vill olika saker, man bråkar hela tiden..
Vad är värst? Man gör slut för att den ena inte älskar den andra, eller, man gör slut fast man älskar varandra. Jävligt svårt,

Har tänkt på en sak idag..
Det är inte så att jag glider igenom livet på en räkmacka. Allting som jag har gjort eller vad man ska säga, har jag presterat själv och jag har jobbat jävligt hårt för det. Jag har höga krav på mig själv men också ett självförtroende på så sätt att jag tror på att jag kan klara av precis det som jag vill! ta det här med jobbet till exempel, jag hade tur att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Orsakssamanhang, även det en sak som jag tror på utöver karma. Och på det jobbet har jag tjänat ihop de pengarna som gjort att jag kunnat finansiera ett distansförhållande. Ingen har lagt de pengarna i min hand, ingen har satt in de pengarna på mitt konto. Jag har jobbat för dem, varenda timme i kassan.
Jag har pluggat mig till mina betyg, inte fuskat ingenting utan jag har pluggat för dem.
Jag jobbade arslet av mig med papper och kopior för att Yakup skulle kunna komma hit i vintras. Ingen annan.
Och jag kommer jobba lika jävla hårt för att han ska kunna komma hit. Folk får väl tro vad de vill, men det är sanningen.
Så, kom inte och prata om nån räkmacka här. Det är mina prestationer och jag är sjukt stolt över dem!

Jag behöver ingen gud som människor för längesen skrev en bok "åt" eller för där det står hur man ska göra och leva för att vara en bra människa eller inte vara en bra människa. Jag tycker religioner är skitintressant verkligen. Men praktiserar ingen själv. Och dessutom är jag trött på frågor, skämt, påståenden om att jag kommer att konvertera till islam. Såhär är det. Jag kan tillhöra vilken religion som helst, det spelar ingen roll för jag kommer inte ändra mitt liv eller få en starkare tro på något sätt. Så är det. punkt. Och sen förstår jag verkligen inte vad som skulle vara så fruktansvärt farligt om jag skulle konvertera. faktiskt. Folk får sluta va så jävla islamofobiska. Som att man går med bomber under klänningen bara för att man bär slöja eller?
Jag börjar mer och mer tro på karma dock. Att den som gör goda gärningar och lever ett bra liv får bra saker tillbaka i livet. Så är det. På något vis lyckas allting ordna sig för mig. Kanske för att jag inte är en elak människa. Bara lite livsåskådningsfilosofi såhär mitt på dagen!

Den 6:e november är det dags igen. Drygt 2 år sedan sist.
Kent släpper nytt. Min kärlek till dem kommer aldrig att försvinna, they will always be number one.
Och nu blir det mörkt ute. Och kallt.
Och de här legendariska höstdepressionerna brukar nå även mig, mer eller mindre.
Då känns det fint att kunna sitta i sitt rum med tända ljus och bara dras med i musiken, dras med i stämningen. Den här tunga men ändå så otroligt verkliga stämning. För ett ögonblick glömmer man allt, musiken uppfyller en.
Många gånger har jag fått stå till svars för att jag älskar Kent. Per automatik är jeg en sån där otorligt olycklig människa som skär mig och tänker på att ta mitt liv stup i kvarten. Det är dock den största osanning. Jag älskar livet, men jag är medveten om att det finns svarta hål och dessa kommer varje människa kliva in i och förhoppningsvis igenom. Det spelar ingen roll hur mycket vi än planerar och fixar och försöker undvika det jobbiga, det svarta, det sorgsna, det likgiltiga. Vi alla hamnar där någon gång.
Detta lär låta konstigt men jag uppskattar de perioder i mitt liv jag haft då jag bara velat ge upp allting, för utan dem skulle jag inte heller kunna känna total ren lycka.
Jag tycker bara det är viktigt att vara medveten.

Jaha, det här blir en givande dag känner jag... Först ska jag låta mina naglar torka, eller nagellacket snarare. Sen ska jag gå ut och jogga, sen ska jag nog vika kläderna som ligger i mitt rum sen blir det läsning och solning fram tills jag ska jobba. känner mig ganska nöjd med att jobba dock. Behöver verkligen dessa kronor, varenda en räknas.
Idag har jag betalat min resa... Den 8-30 augusti bär det alltså av till Alanya igen. Kan inte fatta att jag ska vara där 3 veckor, det känns lite läskigt, haha har aldrig vart borta hemifrån så länge utan min mami. Men aa, det kommer ju typ att vara någon jag känner där nere hela tiden, så det ska nog ordna sig bra. Ska satsa på stranden lite mer denna gång också.
Nu ska jag fortsätta fundera över livet och hur fan jag ska kunna spara pengar till all jävla skit som det ska sparas till...

Har precis kommit hem efter ett litet försenat firande av min kusin som fyllde 18 för en vecka sen. Blev lite tårta sådär på eftermiddagen. Tänkte bege mig ut på en tränigsrunda sen tror jag bestämt. Känns som att mina tankar går i 180... Träna, skolan.. jobba imorrn och på torsdag hej och hå jag är bra som tar det den här veckan... (inte), Turkiet på lördag, packa?  ja herregud.. Känns skönt att komma till 17 grader och sol i alla fall! Och kanske kan man få sig en låååång, mysig kram.
Kollade på Gosspi girl och How I Met Your Mother innan jag åkte hemifrån, så nu är det bara One Tree Hill kvar. Måste säga att jag är skitbesviken på How I Met Your Mother, vad faan håller de på med? Skärpning!

.. So why haven't you?

Vilken svart svacka jag kom in i så här på kvällen... Fy skäms, det var längesen. Hatar, hatar, hatar.
jag fattar inte varför jag börjar bli irriterad på att jag inte hört något från en viss person på flera dagar. Störd jag är, det kan inte gå såhär mitt i allt. Men jag vill höra av den personen. Kanske ha promenadsällskap? Det kunde vara trevligt tror jag, tänke rmig ändå att det kan gå på ett helt annat vis också.
Nej gud jag ska sluta med det här. Efter en hjärndöd dag tänker jag bara härndöda tankar och borde sova egentligen.

Älta. Älta. Älta. Älta.
Det är jag mycket bra på, jag. Och speciellt idag. Sitter och undrar vem virvlarna i min mage är tilldelade. Om det ens är till någon.
Kan fortfarande inte fatta att gårdagen var sann. Känns för sjukt för det. Jag undrar vad detta leder till. Känns som att människan hade så många (för mig) älskvärda egenskaper och kvaliteter. SKIT.

Sen blundar jag och ser ditt ansikte. Jag ser det och kommer ihåg hur lycklig det gjorde mig att se det.
Och så tänker jag. En kyss är inte en bra kyss om man inte är kär. Men vad fan var det då? För inte fan var den dålig. tvärt, tvärtom.
Varsågod än en gång för en titt i min hjärna. Så fungerar den. Som jag sa till min kära vän Josefine: Tankarna är min styrka och min svaghet.

Igår hamnade jag i säng väldigt tidigt, eller klockan tio direkt efter Grey's, men så tänkte jag såhär... Att jag har fan inte pratat med en viss person sen i måndags, så kan det inte vara, börjar nämligen bli van att höra hans vackra stämma varje dag. Så jag bestämde mig för att ringa och ja, det blev ju snabbt en timmes samtal. Vilket gjorde att jag inte somnade förrän närmare halv tolv ändå.

Vaknade imorse med ont i halsen, täppt näsa och en för jävlig trötthet. Och ärligt så är jag hopplöst trött på att vara sjuk så jag tänkte, nej Fan, idag ska jag vara hemma och kurera mig ordentligt. En jobbig helg ligger framför mig med barnvaktande åt vildingarna.. haha.
Bara det att jag missar två grejer i skolan igen som är viktiga. Jag börjar faktiskt känna att det är lite dåligt, har och kommer att missa otroligt mycket. Känns inte bra alltså. Inte alls. Men jag hoppas att betygen inte kommer ta mycket stryk. (Jag vet att jag skrev värsta inlägget härmodagen om hur lite jag bryr mig om vad jag får för betyg, men självklart skulle jag bry mig om jag fick ett IG, det är ju själv klart. Inte för att jag är påväg att få det nånstans, men ändå).
Jag förstår inte hur jag lyckas få fram dessa monsterinlägg. Mycket som rör sig i skallen antar jag.
Ha en bra dag!

Jag har just insett att jag kommer att missa 2 prov och ett läxförhör (MINST) under mina små utlandsvistelser nu under våren. Kanske inte så bra. Men jags ak försöka att inte brusa upp och få ångest för det, utan fösöka intala mig att det jag ska göra kan bara hända just en gång i livet på det sätt som det kommer bli, förmodligen underbart och att man måste ta vara på sina chanser.
Alltså jag bryr mig inte särskilt mycket om högsta betyg, självklart blir jag mycket glad om jag får det. Jag vet att jag inte anstränger mig tillräckligt mycket för att nå dit, men vill jag det? Jag vet att jag har bra betyg ändå om man jämför med ja väldigt väldigt väldigt många andra. Jag vet att jag har så pass bra betyg att jag kommer att kunna göra något av det jag vill göra i livet. Jag vill leva här och nu. Ta allt som det kommer. Jag är en tillräckligt ångestladdad person och jag orkar faktiskt inte oroa mig för om jag får VG eller MVG. För vad är skillnaden? Vad gör det i det stora hela? Nada.
Jag ser inte ner på folk som får G och inte heller på dem som pluggar satan för att få MVG. Det jag vill då är att folk accepterar att nej, jag satsar inte på alla MVG. Kanske har jag valt fel skola då... Men det är jag det. Inte går det någon nöd på mig. För mig finns det roligare och mer intressanta saker att göra i livet än att plugga. På något sätt klarar jag mig ändå. Alltid, och jag vettefan vartifrån allt det här kom. Det bara kom över mig. Här och Nu.
Simple as that.
Ironiskt nog ska jag fortsätta plugga nu ändå. Haha.

Hade en hyffsat kort och skön dag i skolan idag.
Kollade på den svenska dokumentären "The planet" på NK:n. Den var på engelska för att resten av världen ska kunna ta del av den. Jag fick ont i magen av den. Riktigt ont. som en jävla ångestklump svaldes rakt ner. Handlade såklart om våra miljöproblem på stackars lilla tellus. Mest handlade den om den otroliga överkonsumtion vi i västvärlden håller på med. Helt förjävligt och det går nog att påstå att vi i Sverige ligger mycket, mycket högt upp på den listan. Fy fan man vill ju bara göra nåt liksom, frågan är om det inte är försent?
Den var jävligt bra gjord, alltså jag kan förstå om folk utanför norden tycker att vi är ett udda folk. Hur ska jag förklara det här utan att få det att låta som nåt som det inte är meningen att det ska låta som.... Vi är speciella. Alltså, vi använder oss av musik och rörlig bild som jag inte tror att folk är vana vill, men det är en av anledningarna till att den här filmen blev så jäkla effektfull. Ljuden och musiken de valt att lägga in och hur de har lagt in bilder och klippningen. Ja jag vet inte, det känns så typiskt svenskt på nåt sätt. Alltså. Om vi säger som såhär, skulle Sverige och USA vara musik så skulle USA vara mainstream och vi Alternativt så att säga.
Anyway, filmen fick mig att tänka till, vi hann dock inte se hela, men man tydligen se den på SVT-play, så det är ett tips.

Nu till ett mycket mer världsligt problem. Vad ska jag ha på mig ikväll.. Klädångesten är stoooooor.
Ska ha en grym kväll i alla fall.. Resten av världen får jag deala med imrogon!
PUSS

Har precis kollat på dokumentären på 1:an om förintelsen.
Idag var det 64 år sedan sovjeterna befriade Auschwitz. Jag vet inte varför jag blivit så fascinerad av just detta?
Varför förintelsen? Varför andra världskriget?
Kanske för att jag verkligen inte kan förstå hur något sånt här kan hända. Men vem kan det egentligen?
Jag kommer ihåg hur det började... Jag kan ha vart 4-5 år. Jag var på bibilioteket. Där låg boken.
Judith och Lisa
Varför fick Lisa inte leka med Judith helt plötsligt? Varför krossade man Judiths pappas affärs fönster? Vad var kristallnatten?
Jag var så liten men tog del av något så stort.
Inte mättades mitt intresse för detta ämne när vi faktiskt besökte auschwitz i maj med klassen. Jag var helt förstörd, men en minnesvärd dag. Jag vill aldrig glömma. Man får aödrig glömma vad mänskligheten är kapabel till. Aldrig

God kväll.
Nu är jag hemkommen från min sista torsdag som slutar fem. Hur skönt som helst!
Sista lektionen var då Etik & Livsfrågor. Jag vet inte, den var inte så kul som jag trodde.. Men i alla fall dagens ämne var fortsatt på Kärlek och inriktning otrohet.. Vilket man kan säga var ganska jobbigt.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det jag gjorde. Usch det känns så hemskt och man vet liksom vad folk tycker om det. Och vad jag själv tycker/tyckte. Okej, jag kanske har ändrat mig lite, lite. Kan tycka att en engångsgrej på fyllan kan vara förlåtligt. Men samtidigt. Som alla sa, bara för att man är full betyder inte det att man glömmer att man är i ett förhållande.
Men ja jag antar att mitt snedsteg är något jag får leva med resten av livet. Även om det faktiskt betydde något som fick mig att göra det jag skulle ha gjort mycket tidigare.
Ja det var lite tankar såhär på kvällen..
Vad är acceptabelt eller inte? Ja det får man kanske komma överens om tillsammans själva.

Alltså. Jag hatar, hatar, hatar att inte veta vart han är eller vad han gör?
Nu har jag liksom inte hört något sen i tisdags kväll. Oj, ja det var länge sen tänker ni. Men jo, det känns som en hel jävla evighet.
Det typ kliar i fingrarna och jag försöker sysselsätta mig, det går bra för en stund, men så fort jag är själv och inte direkt gör någhot börjar jag tänka. Jag vill bara ringa eller sms:a men det är som att göra till sig själv och det är ju kul.
Nu ska jag bara ligga lågt helt enkelt tills han hör av sig. Om han gör det. Usch vad tragiskt.
Och så börjar jag tänka, att han kanske blivit misshandlad eller överkörd eller vad fan som helst och så sitter jag här och är arg.
Ja men jag har ju så konstruktiva tankar så det är synd om mig.
Jag ska fan slå dig när vi ses igen.

Mardrömspasset är avklarat. Minsann. Med bravur också må jag säga. Allt går som smort.
Ska babbla på om allt möjligt som rör sig i min lilla hjärna nu, så för dig som inte förstår sig på mig eller inte vill veta är välkommen att trycka på krysset uppe i hörnet. För det här kan bli långt.
För det första kom jag på idag att jag på nåt jäkla konstigt sätt känner mig hemma på jobbet. Det känns bra nu. Riktigt. Jag trivs där, jag trivs med människorna och kunderna (för det mesta).
Kunder som sticker ut och som man får kontakt med är något alldeles extra. För ett tag sen blev jag potroligt generad och tyckte bara det var jobbigt med folk som skulle säga massa annat. Men idga bestämde jag mig för att icke bli generad när en kille som ska betala glider fram och säger "Tjeeena, hur är läget med dig idag då?" Jag tänkte att nej fan. jag ska haka på och det slutade ju faktiskt med att vi hade ett trevligt litet samtal och det kändes som att vi pratat förr. En total främling liksom. Jaja. Kul.
2 dagar kvar sen har jag ledighet att njuta av!

Det här med vänskap är minst lika komplicerat som kärlek måste jag säga.. Det gör precis lika ont när man får reda på saker och när man inser saker. Vad försöker jag få fram egentligen? Att jag vet inte om jag lurar mig själv att mina bästa vänner verkligen är mina bästa vänner. Det är svårt att förklara, jag tror jag ofta väljer fel. Det känns ofta som att jag är den som ger mest. Hursom, det känns ändå hyffsat bra på den fronten. Får se vad som händer i framtiden. Om vi säger såhär.. Jag kommer att ligga lågt på en del fronter för att se om något händer. Om det inte gör det kommer det kännas ganska trist, ja jag kommer nog fan bli lite ledsen för då kommer en del saker bara kännas så falskt. Men som sagt vi får se vad framtidne visar.

Och ja vad ska jag säga om kärleken? Är det ens någon idé att jag fortsätter med mina fjanterier om mr mjau och hela köret. Alla har väl fan fattat att jag är kär eller? Detta är dock det mest komplicerade jag någonsin kunnat ge mig in i. Men kär är jag och det skär som knivar i hjärtat av skanad eftersom att jag inte kan träffa honom. Och det skär som knivar i hjärtat av vad folk säger om min/vår kärlek.. Men ja samma sak här. Jag får se vad framtiden visar, men jag VET att vi kommer att ses igen. Jag hoppas bara att det är jag som får rätt och alla andra som får fel!

<3

Ja ni..
Idag hade vi psykologi, där pratade vi lite om barndomen och sedan om vilka egenskaper man kan få beroende på vilken plats man är född på i syskonskaran.
Vår lärare frågade vilka som var yngst, mellan osv..
Själv är man ju storasyster, så jag räckte snällt upp handen och hoppades att hon inte skulle ta mig som "Beskriv hennes drag" som hon gjort på de tidigare.
Det gjorde hon såklart. Yeyy.. Eller inte.
Först var det tyst och alla typ satt, kändes som i en evighet, bara det var ju fruktansvärt generande och förnedrande, att ingen ens kunde beskriva mig.
Aja, sen tar en tjej i min klass ordet och säger att "jaa, hon är väl väldigt allvarlig, och seriös" Jaha, tänkte jag kul.. Jag kanske protesterade lite och sådär, och de jag satt med ja kanske skruvade lite på sig, eller ärligt jag vet inte för jag blev helt ställd.
Nu fick jag det bekräftat som jag befarat. Folk ser mig som en tråkig, allvarlig person, säkert helt utan humor.
Jaja, vad ska jag göra. Jag är bara blyg i början därför kanske folk tröttnar på att försöka lära känna mig eller så, jag vet inte.
Till slut sa hon i alla fall; "Ja, jag kanske inte känner dig tillräckligt bra" och nej det får jag verkligen hålla med om.
Många som känner mig skrattar åt mig eller med eller vad man ska säga, vilket jag tror betyder att jag kan vara lite rolig ibland? Usch, sånt här är verkligen inte bra för mig..
Sluta överanalysera din jävel!

PUSS&KRAM