Den 6:e november är det dags igen. Drygt 2 år sedan sist.
Kent släpper nytt. Min kärlek till dem kommer aldrig att försvinna, they will always be number one.
Och nu blir det mörkt ute. Och kallt.
Och de här legendariska höstdepressionerna brukar nå även mig, mer eller mindre.
Då känns det fint att kunna sitta i sitt rum med tända ljus och bara dras med i musiken, dras med i stämningen. Den här tunga men ändå så otroligt verkliga stämning. För ett ögonblick glömmer man allt, musiken uppfyller en.
Många gånger har jag fått stå till svars för att jag älskar Kent. Per automatik är jeg en sån där otorligt olycklig människa som skär mig och tänker på att ta mitt liv stup i kvarten. Det är dock den största osanning. Jag älskar livet, men jag är medveten om att det finns svarta hål och dessa kommer varje människa kliva in i och förhoppningsvis igenom. Det spelar ingen roll hur mycket vi än planerar och fixar och försöker undvika det jobbiga, det svarta, det sorgsna, det likgiltiga. Vi alla hamnar där någon gång.
Detta lär låta konstigt men jag uppskattar de perioder i mitt liv jag haft då jag bara velat ge upp allting, för utan dem skulle jag inte heller kunna känna total ren lycka.
Jag tycker bara det är viktigt att vara medveten.