Alltså. Jag hatar, hatar, hatar att inte veta vart han är eller vad han gör?
Nu har jag liksom inte hört något sen i tisdags kväll. Oj, ja det var länge sen tänker ni. Men jo, det känns som en hel jävla evighet.
Det typ kliar i fingrarna och jag försöker sysselsätta mig, det går bra för en stund, men så fort jag är själv och inte direkt gör någhot börjar jag tänka. Jag vill bara ringa eller sms:a men det är som att göra till sig själv och det är ju kul.
Nu ska jag bara ligga lågt helt enkelt tills han hör av sig. Om han gör det. Usch vad tragiskt.
Och så börjar jag tänka, att han kanske blivit misshandlad eller överkörd eller vad fan som helst och så sitter jag här och är arg.
Ja men jag har ju så konstruktiva tankar så det är synd om mig.
Jag ska fan slå dig när vi ses igen.