Det är inte ofta jag gråter eller blir så berörd att jag nästan gråter eller vill skrika. Nej det händer aldrig måste jag säga. Men imorse satt jag på bussen och läste om 44-åringen i Ludvika som blev misshandlad till döds. Överlag tycker jag att se på tv när våld med sina bara händer och sparkar är det värsta som finns. Det riktigt knyter sig i magen. Att läsa att han blivit utsatt för sådant våld som sedan lett till död på grund av att en i hans sällskap, INTE han själv alltså ropat något som de här killarna inte gillade.
Att läsa att han hade fru och två barn, det yngsta inte ens ett år fyllt..
Att läsa att människorna som dömts för detta inte dömts för mord, inte ens dråp för att det är oklart om de hade för uppsåt att döda. Själv känner jag att om man sparkar på någons huvud och andra kroppsdelar, då borde man vara medveten om att man utsätter någon för dödligt våld. Det har vi sett så många gånger förut.
Att läsa det här får mig att må fruktansvärt dåligt. Det var nästan att jag satt där och lät tårarna rinna ner. Men vad hjälper det? Inte ett jävla skit!