Det här är ju egentligen inget  till någon som läser här utan det här är för mig. Jag måste skriva av mig lite ilska.

Jag blir så fascinerad av hur människor tänker. Jag är en sån person som hör av mig i alla fall då och då till mina vänner för att ja på något vis visa att jag finns där, att jag tycker om dem och tycker om att träffas ibland.

En del personer har jag helt enkelt gett upp nu. Jag kan inte kämpa, kämpa, kämpa och aldrig få något tillbaka. Det kanske låter jävligt egoistiskt och kanske är det bara jag som missförstår, alla människor tänker inte som jag, såklart.

Men jag tänker att om man verkligen trivs med någon och så, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms som tar 30 sek att skriva? Eller tar de mig så jävla för givet att man väl finns där en vacker dag? Eller är jag inte alls så betydelsefull för dem som de är för mig? Jag vet inte.. Jag vet verkligen inte...

Det är alltid för mig de mest otippade människorna som hör av sig. Som kanske inte ligger mig allra, allra varmast om hjärtat, men som alltid finns där och påminner mig om att den finns.

Jag känner mig alltid som en jävla lågstadietjej när de här tankarna kommer till mig, men det är skitsamma. De finns där och jag kan inte bara ignorera dem.

Det kanske är jag själv som förstört eftersom att jag vart mycket i Alanya eller jag vet inte.

men det är ju inte direkt så att de som åker Asien runt eller är i Australien 6 månader "tappar" sina vänner?

Ledsamt är det när det handlar om människor man känt i flera flera år.