Jag sitter fortfarande gömd i Sala hos pappa. Stannar förmodligen till på lördag, en vecka här alltså.
Det är underbart.
Det är ju inte ert fel, men jag blir så fruktansvärt anti-människor när jag kommer hem, vilket en del har fått känna på ordentligt sina stunder. Men jag tror inte någon som inte är i min situation förstår hur det känns. Att lämna den man älskar allra mest, som man vill dela sitt liv med 400 mil bort. Har man vart där en längre tid och träffat andra människor med samma liv är det inte lätt att "komma tillbaka". Det är inget jag kan rå för verkligen och jag ber om ursäkt om någon såras av detta. Men det blir inte lättare med åren eller gångerna. Som jag skrev tidigare det lämnas bitar av mig kvar och när jag kommer hem behöver jag tänka och resonera eftersom jag fortfarande har Alanyarus, som är väldigt dåligt. Kunde jag de första dagarna skulle jag utan tvekan köpa en ny biljett och åka tillbaka på stört.

Jag hoppas jag tar mig ur koman.
Det är inte bara en person man saknar om man säger så.