Ingenting. Det är som hela månaden är ett slags komaliknande tillstånd. Det är mörkt, det är kallt och våren känns hopplöst långt borta.

Jag tycker att min hjärna vart ganska snäll mot mig, eller ja den tankeproducerande, analytiska delen. Men nu börjar det smyga sig in lite tankar och påminnelser här och där som rubbar balansen. Kanske för att jag fått så otroligt mycket "fritid" i och med att jag började plugga igen. När man jobbar är det fullt upp, man hinner inte fundera på så mycket annat.

Jag skulle så gärna vilja vara en sån där person som alla tänker på som hon är alltid så glad. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna bli det.

Det är sånt här jag vill skriva, som jag vill få ur mig och det känns så bra att kunna göra det, utan att undra vem som läser och vad den ska tycka. Nu vet ni. Jag öppnade dörren och allt bara kom ut genom den eller in beroende på hur man ser det.

/Hjärtat lättat