Igår på kvällen drog jag in till Medis för att gå med min vän Malin till Södra teatern och se Maria Mena. Denna underbara kvinna! Hennes texter är underbara, det där svarta som många inte våga berätta om, berättar hon om i sina texter och en del är klockrena och jag tror att hennes musik har hjälpt många människor och som hon berättade igår, räddat henne själv framför allt. Under tio års sjungande har hon aldrig varit i Sverige (Hon kommer från Norge). ÄNTLIGEN. Det är tur att jag har träffat en del norrmän i Alanya och sådär så jag förstod faktiskt vad hon sa. Grymt!

Jag var 16 när jag såg henne första gången. Jag, min syster och pappa bestämde oss för att ta en tripp till Oslo för Kent skulle spela på Norwegian Woods, en festival. Jag och min syster hade upptäckt Kent och gjorde vad som helst för att få se dem. Innan de skulle spela var det den dagen en massa andra spelningar som jag inte var ett dugg intresserade av. Men jag hade sett att Maria Mena skulle spela och tänkte att ja det kan jag kolla på, den låt jag hört med henne var ju helt okej ändå.. Och oj om jag blev såld! När jag kom hem köpte jag direkt hennes senaste album "Apparently uneffected" sen lyssnade jag på den all summer long.

2009 när jag och Yakup väntade på turistvisum såg jag på spotify att hon släppt en till skiva sen jag lagt henne på hyllan lite. I ett slag var jag tillbaka igen, lyssnade som en besatt på henne.
Hon är helt enkelt något alldeles extra denna kvinna..

Den första låten jag hörde med henne, som fick ett svalt intresse att vakna..


En av låtarna jag lyssnat på 150 gånger om dagen den där sommaren 2006..


Och den låt jag fastnade för 2009... Som det blev lite allsång på igår. Så fint