Jag kanske borde ge mig ut i solen lite idag, om jag inte vill att hela min brnna ska försvinna och förvandla mig till en snögubbe igen. Känner redan att jag håller på att blekna bort.

2010 i Alanya var ett underbart år, det var det. Vet inte om något kommer kunna slå det. Men jag kan inte sticka under stol med att jag detta år än en gång har funnit några som jag tror kan vara vänner för livet. Även om jag träffade min finska Anna redan förra sommaren i Alanya så hann vi inte få någon direkt relation. Det var inte förrän i vintras när vi åkte till Finland som vi klickade och det rejält. Denna underbara människa. Alltså det är det här som gör mig så rörd. Jag må hata mångt och mycket med Alanya och man vet aldrig vad som händer. Men det har också kommit mycket fint med det hela. Hur skulle jag kunnat hitta en av de finaste vännerna i Finland om det inte vore för Y?

En del säger till mig Du är aldrig glad. Det gör ont som fan att höra såklart. Men jag har tänkt nu, väldigt mycket de senaste dagarna och det är ju tyvärr sant. Jag är aldrig glad. Så nu har jag ett projekt att jobba på hårt, hårt.

Slutligen. Saknar er där nere Karin och Filippa! Jag hoppas på ett återseende inom inte en allltför lång tid!