Nu har jag jobbat mig lite. Fy fan är helt slut i huvudet. Bestämde mig förut att när jag kommit hem så skulle jag direkt ut och springa. Ja jo tjena! Men med huvudvärk och helöa dagen full av jobb så känner man sig ganska seg. Även fast jag vet att det är precis vad jag skulle behöva. Så kanske pallrar mig ut innan middagen.

Alltså sen Yakup drog känner jag mig så himla ensam. Det spelar liksom ingen roll hur många man träffar och hur mycket man sysselsätter sig, det är lika jävla tomt när man kommer hem. Det hjälper för stunden liksom.. Känner mig så himla vilsen.
Förra året var det bara Alanya, Alanya, Alanya i huvudet på mig. Jag tappade mycket i Sverige och det har vart svårt att ta igen. Med dem som det kändes ännu längre ifrån. Det känns som att nu är jag tillbaka i Sverige, i huvudet alltså.  Vädret är underbart och jag upplever något som känns som tusen år sen i Sverige. Vår och knoppar och fågelkvitter, glada människor och uteserveringar.
Men något sticker i alla fall.. För det känns som att snart är ALLA i Alanya, utom jag och alla ska vara där länge. Men varför måste jag vara där för det? Klart jag ska dit nåt, men varför känner jag en snån panik över att jag inte kommer vara där ex antal månader, eller speciella månader? Jag kommer ju komma dit, när spelar ju inte så stor roll.. Så jävla svårt också med Y att han inte vet vad han vill. Orkar inte en daha kille som vill gifta sig med sin mamma typ.
Känns helt värdelöst med kärlek faktiskt. För i slutändan så är ju inte det, det enda som räknas. Vi får se hur det går helt enkelt.

Så är det. Alltså jag hoppas att nån gång i mitt liv slipper jag tänka så förbannat jävla mycket. Orkar inte.