Nu har jag precis pratat med Yakup som sitter på en buss mellan Antalya - Alanya.
Det var skönt med tanke på att han lovat att smsa när han kommit till Antalya vilket han inte gjorde. Fick panik och ringde 45 minuter efter landning. Till hans svenska nummer, det gick inte. Började bli lite orolig eftersom att jag tidigare gick in åp aftonbladet och två av de översta artiklarna handlade om störtade plan. KUL. Då blev det lite sådär "å nej, nu kommer hans plan också störta" men det gjorde det som tur var inte då.
Just nu känns dte verkligen fucking unbelieveble. Jag ska sova själv. Känns så längesen, så ovant och det är nåt jag verkligen hatar. Att jag vaknar under mitt eget täcke på motsatt sida som honom gör inget, för man har ändå somnat med hans armar runt sig.
Å gud alltså, nej det känns fruktansvärt overkligt måste jag säga. Och tre jävla månader..
En dag i taget. Får man sova nu?

Puss på dig min älskade