Jaha då har ytterligare en person satt sig på planet ner till Turkland för att komma till Alanya.
Själv sitter jag här med hemtentan, är det inte otroligt hur olika ens liv kan vara? Jaja får väl trösta mig med att jag var i  Alanya för ett år sen och hade vart där över en månad, but still.. Vad är det för tröst egentligen?

Nåväl känns som att nu blir det fler och fler som åker ner då medan jag sitter här. det finns bara en sak jag vill ha mer än att vara i Alanya. Och det är att ha Yakup här. Att han var här i Sverige nu, med mig och att vi fick fortsätta leva det lite halvt svenniga livet.
Men istället vaknar jag själv varje dag och får nöja mig med några minuter av hans tid varje dag. Så är det med det. life is a bitch but it goes on.