16 VECKOR

Idag hade vi första seminariet i psykologi. Hon fullkomligt kastade grejer över oss kändes det som. Så det är bara att köra igång.
Grejen är bara det att jag ahr ingen ork alls. Inte för nånting. Möjligtvis borra ett hål i min madrass, slänga ner lite kuddar och ett täcke och lägga mig där för ett tag.
Det vr så mycket jag skulle göra nu de här dagarna, som jag ska göra. Om jag inte gör det nu, vad gör väl det? Jag har ungefär 16 veckor på mig. 16 veckor. Förstår ni hur lång tid det är eller? Hela tiden säger folk, det kommer gå så fort, tiden går så fort. Ja kanske för den som är lycklig. Kanske för den som är ovetandes om hur långsamt tiden kan gå. När man inte har den man älskar vid sin sida.
Jag finns, jag lever (vilken lycka. Jag älskar livet, det är inte det) och jag ler ibland. Men inne i mig bor ett monster, som hela tiden trycker och river med sina klor.
Så är det. Försök inte förstå, men döm inte.

You can make me whole again


Kommentarer
Postat av: Linda

<3 <3 <3

2011-04-06 @ 18:08:30
Postat av: My

Vet hur de känns när allt känns ruttet och så precis i början. När vi ses igen har de gått 15 veckor imellan och jag precis som du "det kommer inte gå snabbt" Och allvarligt talat nu är mindre än 6 veckor kvar och de har gått SJUKT snabbt. Hoppas de orden hjälpte lite. Sysselsätt dig det är bästa metoden för att de ska gå snabbt :) Kram på dig

2011-04-07 @ 10:02:48
Postat av: Josefin

Det är ju faktiskt ganska skönt att bo hemma ändå! :) Herregud vad allting kostar när man skaffar egen lägenhet. Jag flyttade "hemifrån" på riktigt i Oktober. Men sovde aldrig i min lägenhet förrutom nångång före Emrah kom hit. Mycket bättre service hemma juu! ;) haha. Så dom har en familjerestaurang?? Då förstår jag att han ville arbeta. Ska du jobba nånting i sommar?? :)



Ha det bra! :) kram kram

2011-04-07 @ 11:51:50
URL: http://www.metrobloggen.se/josefinsdagbok
Postat av: Nicole

Jag vet hur långsamt tiden kan gååååå. Min tid i Uganda kändes som minst ett halvår, även om det bara va två månader. Men det var första gången jag och Mattias var ifrån varandra mer än två veckor. Man kanske blir "duktigare" med tiden? På att stå ut med saknad och längtan. Eller så gör det alltid lika ont... Vad tror du?

2011-04-07 @ 21:28:45
URL: http://nicolenyholm.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0