Har varit hemma i 5 veckor nu. Är 5 veckor sen jag landade på Malmö airport i ett regnigt Sverige. Med svullna ögon av gråt och molande värk i halsen från alla de tårar som jag tvingade tillbaka, inte släppte ut.
De tomma timmarna på Malmö central med tankarna på solen jag lämnade bakom mig, inte bara en sol, även du som är solen i mitt liv som ger det ljus och som ger det värme.
Tiden bara går. I ett höstigt Sverige. Det är mörkt och det är kallt. Mörkare och kallare än om du skulle ha varit här. Bredvid. Som tröst, som stöd, som den varma kroppshydda att luta sig mot när höstmörkret drar tag alltför hårt i mina fötter och vill dra mig ned.
Istället får jag fylla mina dagar med jobb och timmar framför datorn. Timmar spenderade på att titta efter ditt namn i min inkorg, timmar efter att kika på displayen på telefonen efter ditt namn, Ett meddelande bara till dig.

Fler timmar som går, fler dagar som går. Medan tiden och avståndet växer, växer osäkerheten, ovissheten och tvivlet. Varför?
Ärligt talat så är jag trött. Jag är utmattad. Av att vänta, av att planera och ordna, att titta resor och datum och priser. På att sakna, på att drömma på att tänka på att undra.
Orkar helt enkelt inte.

I let the tears and the lack of a smile speak for themselves