Första veckan jag var nere ringde ett svenskt konstigt nummer till mig, hade knappt några pengar på mobilen så jag svarade inte. Hade mina misstankar om vem det kunde vara.
Dagen efter ringde samma nummer igen, precis samtidigt som jag höll på att berätta för Yakup vad som hänt dagen innan, när jag sa vem jag trodde det var, sa han men svara då!!
Jag gjorde dte och hoppades på att samtalet inte skulle avslutas innan det var klart på grund av att mina pengar tog slut. Mina misstankar var korrekte, det var nämligen från migrationsverket och ingen mindre än vår egen handläggare. Hon sa att vi måste förlänga hans pass 2 år om vi inte vill krångla med det härifrån vilket kommer bli dyrare. Jag fick hennes mailadress och vi fixade det så fort vi kunde och mailade inscanade foton av det. Jag hörd einget mer efter det, förrän idag då. Jag som hade ringt och terrorisera henne denna vecka, men nu är det alltså inte nödvändigt eftersom beslutet verkar vara taget. Det gick fort alltså. Inte ens 3 månader sen han var i Ankara.
Jag hoppas hoppas så innerligt att det är positivt, vad ska vi göra annars?

Dagarna innan jag åkte hem slutade Yakup lite tidigare. På torsdagen var jag på internetcafé på kvällen och gick tillbaka till restaurangen vid tio och då fick han gå. Vi gick till Bamyaci och fikade. Servitrisen där var väldigt mån om att vi fick det vi ville och att allt var bra, ville vi ha något mer osv. De är väldigt snabba på att plocka undan och fixa när man äter där nere tycker jag, ibland känner man nästan att de står och väntar på att man ska ta sista tuggan så de kan duka av.
Vi blev bjudna på en varsin liten kaka till, Yakup berättade att hon hade sagt att vi var ett så fint och gulligt par så därför ville hon bjuda på det. Sweet. Skulledet nånsin hända här? Nej! Man kan säga att Turkiet är efter på många sätt och att de flesta har en viss okunskap om det mesta, men ack så vänligt folk och på det sättet ligger de före på många sätt. Inte just bara att de bjuder på kakor. På bensinmackar tankar de åt dig och tvättar bilen medan du väntar. Såna små saker. Jag förstår att en del säger att Svenskar är lika kalla som klimatet är där. Det stämmer på ett sätt.
Efter det gick vi hem och mös framför tv.n eller ja, jag somnade men ändå.

Fredagen - sista dagen var Yakup helt och hållet ledig. Det var skönt. Dock började vi dagen med ett litet bråk. Jag är otroligt grinig på morgonen om jag inte får frukost, men han har inte så bråttom med att äta. Detta leder till att jag blir superbitch numero 1. Slutade i alla fall med att vi käkade turkisk frukosttalrik på Günaydın. Vi drog ner till hamnen och Kemal för att jag skulle köpa en present till min mami som fyllde år och efter en sväng till Migros för att köpa mina freşa som nu ligger i kylen. Gött.
Sen promenerade vi hem till Nilüfer för att säga hejdå, där även Ys mamma var. Där var det kafferep tänkte jag säga, alla grannfruar var där. En aning obekvämt blev det. Det blev lit met, börek och kısırbollar. Mumsigt. Sen var det dags att säga hejdå, hans mamma sa något och Y skrattade lite, hon sa tydligen att hon tänkte komma till Sverige. Haha, gör det du sa jag!
Kvällen spenderade vi som tidigare sagt på Yasoun hos Onur. Y var allmänt off och tråkig. Jag tror det var för att han var lite ledsen, det trodde Onur med. Men det kan ju vara farligt att säga det.. Vi satt där i fem timmar och y var lagom uttråkad så han sa till mig att nu förstod han hur jag måste ha det när jag sitter där. Nej men det var väl på tiden..

Lördagen packade jag på morgonen och sen gick vi till restaurangen och åt frukost. Sen kom bilen som jag skulle åka med. Jag var återigen påväg till Sverige. Satt i framsätet mellan två turkar som snackade konstant. Föraren hade en asirriterande röst och han satt och tittade på mig ibland och jag kände bara blää kan jag få vara framme nu. När vi kom fram till flygplatsen skulle jag betala mina 30 TL som jag sparat för resan, då säger de att de ska ha 50. Jag hade sparat 30 för det är det jag betalat förut, men de sa att nej 50 är det nu. Som tur är hade Yakup gett mig en 10 Euro så jag fick ge den och klara mig utan pengar på flygplatsen. Det gick smidigt från Antalya till Istanbul kändes som att vi knappt hann upp innan vi skulle ner igen. Kom till Sabiha Gökcen vid 19-tiden och så började min långa väntan på planet mot Arlanda. 5 timmar var jag där. Läste en bok som tur är och hade min iPod, men riktigt drygt var det och gråtattackerna kom lite då och då. Men jag har slutat bry mig om det för längesen, det är bara att släppa ut det.
Planet landade vid 02.15 och jag fick min väska ganska snabbt. Min underbara mamma kom och hämtade mig coh vi var hemma nångång mellan 3, halv fyra. Blev helt deprimerad när jag såg snön på marken.
Somnade väl vid fyra och vaknade vid 11.

Hejdå Antalya :( vi ses snart igen...

 

♥♥♥♥