Nu har jag spenderat en och enhalvtimme med min älskling i cam. Vart tog den tiden vägen? Kändes som max en kvart? Blir helt ledsen när han ska gå.. Usch nu känner jag att jag fått nån slags liten kick i alla fall.
Alltså jag säger ju det, när det är bra så är det ju bara för bra.
Nu vill jag ner och känna på min mans armar och rygg och mage och ansikte och pussa hans kala huvud.
Nu är dte i alla fall bara 4 dagar kvar tack och lov. Känns som en evighet dock.
Usch vad trött jag är på det här, att leva i en packad&väntas på att packas resväska. Biljetter utskrivna och passet framme. Varför kan man liksom inte få vara ifred och få vara tillsammans utan att behöva tänka att snart ska jag hem eller nu måste vi hinna det här för annars kanske vi inte hiinner det.
Jag menar fine, 2 månader är en lång tid, men inte sååå lång. Efter några veckor börjar man inse att veckorna springer iväg och rätt vad det är så sitter man på Antalyas flygplats och bölar som en bebis.
Och vet ni, jag är astrött på det.
Sen jag kom hem har jag vart ett nervvrak. Jag grinar för typ allt. Jag gör ingenting. Bara väntar och undrar och vrider och vänder.
Mina tankar är min största fiende.
Jag kommer inte ihåg vad det stod i klick om Jay fårn idol, men nåt om att han haft ett ganska jobbigt liv på grund av överbelastande tankeverksamhet eller nåt liknande och jo det är väl konstaterat sen typ 6 år tillbaka att det lider jag av med.

Nej men gud. Alltid så, något som gör mig så himla glad och lämnar mig med världens bästa känsla i kroppen gör mig så ledsen sen också. Nu ska jag sova bara för det.
JAG ÄLSKAR MIN YAKUP
God natt!

Och ja, Regina, självklart ska vi ses när jag kommer hem sen tycker jag!