Oh My God. Jag vill nästan gråta. Mina armar gör så ont av träningsvärk. Haha, det är sorgligt, men så är det.
Igår kväll vet jag inte vad som hände.. Jag hade avslutat allting på datorn redo för att gå och lägga mig, men så snubblade jag över en tjejs blogg vars pojkvän hade dött för ett tag sen. Herregud vad jag grät, blev så berörd av henne och samtidigt så börjar man ju såklart tänka på om det skulle hända en själv. Jag kan inte tänka på det, fan vad ont det gör. Det är nog som det sägs, man tror man är odödlig i den här åldern och även att de runt omkring en är det (okej inte om nån är gammal, men ni fattar.)
Jag älskar de människor jag har i mitt liv, det är precis bra som det är, vill inte att folk ska försvinna.