Jag fick skåla in det nya året på bästa möjliga sätt - med Yakup.
Vi var ute och tittade på raketerna som han var helt fascinerad av på tolvslaget. Efter det somnade vi nog ganska snart då jag jobbade första dagen på året.  Jag var en lycklig människa av att ha Yakup här. Eftersom jag jobbade gjorde vi inget speciellt utan träffade lite av mina kompisar och spenderade mycket tid tillsammans själva såklart.
Den 18e februari kom dock med stormkliv och det var dax för mig att åka med Yakup till Arlanda och se honom
gå in genom gaten, då visste jag att det inte fanns nåt annat att göra än att åka hem och påbörja väntan och längtan igen. Jag grät så mycket och kastade mig i mammas armar när jag kom hem från Arlanda igen. Pratade med Yakup på  kvällen när han var framme i Istanbul för att hälsa på Zeki och även Onur som kom ut från armén dagen efter. Några dagar senare bokade jag min resa mellan den 15e mars och 15e maj...


Det var inte ens en månad mellan hans hemgång och min ditkomst, men jag längtade så mycket att det kändes som att dagarna aldrig tog slut..
Jag jobbade och träffade kompisar ibland. Men mest var jag hemma, läste bloggar och pratade på msn med nyfunna internetvänner. Bestämde träff och bytte nummer med några.
Tre dagar innan jag åkte hade jag middag/spel/vin-kväll tillsammans med Malin, Lovisa och Fanny.
Det kändes lite i magen när vi sa hejdå och jag insåg att vi inte skulle ses på mycket länge. Dagen efter det var det dax att fira Nicole som hade fyllt 20! Hade mycket trevligt och det blev mycket vin och groggar. Så min sita dag i Sverige på två månader spenderade jag på soffan med en fet 90grammare till frukost och lite lätt illamående. Började bli riktigt nervös. Jag hade ju aldrig vart borta så länge!
Mamma skjutsade mig till Arlanda och jag begav mig av från ett fortfarande snötäckt Sverige.

När jag klev av på Antalyas flygplats var jag lycklig. Efter ungefär en halvtimme kom Yakup, hans pappa och Mahsun (kusin)  och hämtade mig. Jag hade en fullproppad väska och även två, tre handbagage med bland annat tre påsar chips i.. När jag såg borgen i mörkret så fick jag en ännu större lyckokänsla. Äntligen framme. Jag och Yakup blev avsläppta vid Glaros hotell, det ligger på samma gata som restaurangen. Rummet var helt okej men riktigt stort! Det var riktigt kallt så vi sov med dubbla filtar plus varm air condition. Första veckorna umgicks jag mest med Mabel. Det är Ercans (Yakups bror) norska fru. Så jag lärde mig hyffsat med norska på köpet.
Vi tittade i affärer, åt lunch och satt på restaurangen och sånt som föll oss in.

Jag och Yakup hade pratat ett tag om förlovning och sådär, men som lite gammaldags jag är tycker jag att
det är killens jobb. Det sa jag till honom. Dock känner jag Yakup och han kommer oftast inte till skott,
förrän efter tio år kanske, haha. Så det var några dagar som han sa att vi borde kolla på ringar. Till slut blev jag arg och sa att han kan ju inte bara prata om det utan han får fan ta tag i saken. Så den 25e Mars gick vi till en
guldaffär och kollade på ringar. Vi bestämde oss, betalade och fick vänta ett dygn ungefär. Den 26e gick vi
och handlade lite läsk och beställde två tårtor. Yakup hämtade ringarna och ett rött sidenband inhandlades.
På kvällen kom hela familjen och firade med oss och jag var riktigt lycklig. Vi dansade och åt tårta och satte på oss ringarna såklart och alla sa grattis och lycka till.
Jag somnade gott bredvid min fästman och jag var så lycklig. Ibland sitter jag och tittar på min ring och blir
så varm i kroppen.


Dagarna flöt på och ihop. Jag gjorde väl ingenting direkt särskilt. Yakup skickade upp mig i bergen en dag med sin pappa och tre andra män. Det var en spännande åktur ska jag säga... Fy fan. Där uppe vid ett fint picknick-område i skogen var hans mamma, brors fru plus barn och hans systrar plus några andra kvinnor och några män uppe och grillade. De firade det kurdiska nyåret och jag gav Sibel en födelsedagpresent också, eftersom hon fyllde år. Det var en aning ansträngt för mig att sitta där måste jag säga. De pratade och tittade på mig ibland och sånt gör mig fruktansvärt osäker. Man vet inte vad de säger. Men det gick bra och efter den lilla utflykten följde jag med hem och tittade på nyårsfirandet på tv från Diyarbakir.

April kom. Det gjorde även mitt första möte med en bloggtjej - Zandra. Vi träffades I korsningen vår gata - atatürk (vi bodde på samma gata med kanske fyra hus mellan). Vi gick till Pause och fikade. Inga problem med att prata hade vi.  Vi berättade våra livshistorier och fann varandra direkt. Jag är så underbart glad att denna underbara människa kom in i mitt liv. En vän för livet är hon! Vi träffades varje dag och hittade på saker. Låg på stranden, fikade, kollade i affärer och en dag åkte vii även till Side en hel dag. Underbar dag! Vi kollade på Apollos tempel och käkade jättegod pizza nere i hamnen. Det hade hunnit bli kväll när vi var tillbaka. Zandra har varit min trygga punkt där nere. Hon har funnits där nästan från första början och jag kan berätta allt för henne!
Älskar dig vännen!

Den 10:e april kom en till bloggtjej ner och vi hade bestämt oss för att ses. Men eftersom att jag och Zandra satt ihop såblev det automatiskt en träff för oss alla tre. Anna (aka den andra bloggtjejen) som också bodde nära vår gata gick förbi med sin pojkväns svåger och kom tillbaka en stund senare utan honom för att dricka te med oss på Marco Polo (min pojkväns jobb för dem som missat detm, om det nu är någon!?). Vi fann också varandra direkt. Inga problem med att snacka där alltså.
Efter det satt vi alla tre ihop med tre hårt arbetande män hittade vi på saker om dagarna och om kvällarna.
Bad och sol, fika, shopping - det som går att göra i Alanya helt enkelt. Jag åkte också dolmus för första gången
med dessa töser. Den turen gick till Alanyum, shoppingcentret.På kvällarna när Yakup och Annas dåvarande pojkvän Nusret slutat jobba hängde vi med dem.
Spelade biljard, fikade och promenerade runt.
Jag tror knappast jag behöver skriva en kärleksförklaring till Anna va?
De flesta är väl medvetna om att det är min fru och att vi har setts i princip varje vecka här hemma i Svea när vi båda vart på svensk mark. Har inte gått på nåt annat vis. Jag älskar henne och hennes sällskap. Vi är väldigt olika men ändå rätt lika. känner mig så berikad av Alanya eller framförallt bloggen detta år att jag blir alldeles gråtfärdig ibland.
All kärlek till dig Anna!

Ännu någon vecka senare kom Solstrålen Tina in i våra liv. Även hon är en bloggtjej. Jag hade vart innen nån gång och läst bloggen men inte pratat så direkt.
Det hade däremot Zandra gjort och de bestämde att träffas. Fast med mig och Anna också såklart. Vår första dejt var på stranden och dagen efter hade vi efes-fest i Zandra och Mustafas lägenhet.
Det var en härlig kväll och ingen av oss har nog vart så lättpåverkade i hela våra liv. Fulla på två öl. vi dansade cha cha-slide och andra danser.
Sen var det alla fyra som träffades när tid fanns. Tina jobbade på Delfino hamam och var inte alltid tillgänglig.
Som sagt så är Tina allas vår solstråle. Hon är alltid glad och ger en verkligen positiv energi.
Det har vart ett nöje att få träffa dig och lära känna dig. Tina har också alltid funnits där nere som en trygg punkt.
Har det varit något har jag kunnat gå till hamamet och hälsat på och prata.
Tina, du finns i mitt hjärta och i mina tankar!


Zandra började jobba och även Tina jobbade. Så det blev jag och Anna som spenderade dagarna tillsammans. Mest blev det stranden. Men tillslut hade två veckor gått och Anna åkte hem till Sverige. Det var jag kvar och fick sysselsätta mig så gott jag kunde.  Blev en hel del sittande på MP som det var förra sommaren när jag inte kände någon. Jag kände snabbt att det var riktigt tomt utan mina nyyfunna vänner.
Jag och Yakup bråkade rätt mycket och hade gjort under nästan hela min vistelse där. Det blev såklart mer när jag inte hade annat att göra om dagarna och kvällarna. Men lite mysiga stunder hade vi. Jag försökte mig på lite pannkakslagning och vi tog bilen till Mahmutlar en dag där han ville visa vart de bodde första tiden de kom till Alanya.