på senaste har jag faktiskt haft otroligt mycket tankar kring framtiden. Mer än jag haft annars.
Och jag måste säga att det har blivit en total omställning i mitt liv sedan min och Josefines resa till Alanya för snart ett år sen.
I mina framtidsplaner fanns bara jag, jag, jag. Me, me me. Jag hade ingen annan att bry mig om, jag skulle au-paira, volontära och resa jorden runt och sen vidareutbilda mig kanske 3,4 år efter gymnasiet, när jag var redo helt enkelt.
Men så dök den där kraftfullaste kärleken upp, bara sådär mitt framför mig. And it knocked me down.
Och nu känner jag fan... Jag håller för i helvete på att bli en toffel. Jag ska ju vara den där självständiga tjejen som gör mina grejer.
Men de här starka känslorna går ju bara inte att hejda. Jag skulle göra allt för honom. Anyday och så är det. Och jag känner att han är helt värd det. Han skulle göra samma sak för mig i sina begränsningar får jag väl lov att säga. Men begränsningar har väl alla, så även jag. hade jag inte haft det hade jag inte suttit i det rummet jag sitter i nu.

Alla jävlar är gravida. De går där stolt med sina stora magar i vädret.... Jag vill också. Fast det får man inte säga som 19-årig tjej i det här landet. Va fan är du dum i huvudet? Vill inte du utbilda dig i 789 år och tjäna feta pengar i 675 år innan?
Nej, fuck off. det vill jag faktiskt inte. Jag vill gå långa höstpromenader drgandes på min barnvagn och få den där alldeles friska färgen i ansiktet som man får. Det vill jag. Men begränsningar som sagt.