How good is it?
Jag vill bara skrika ut, Kom, kom och rädda mig från mig själv.
Men det skulle vara att begära för mycket.
Jag har skärpt mig, det har jag. Jag är avsevärt mycket bättre än jag var sist jag kom hem. HAN är inte det enda jag pratar om. Jag behöver faktiskt inte prata alls om honom om ingen vill veta, för jag avskyr själv när folk gör så.
Jag nämnde detta till min vän Sofia när vi var ute och gick i söndags. Vi gick en hel promenad utan att jag sa någonting om oss.
Det är bara här. Här är faktiskt mitt utrymme, jag får skriva hur mycket jag vill om honom och du behöver inte läsa om du inte vill.
Dock fick jag lite panik igr när jag tänkte. Om jag åker iväg i januari kommer jag missa 4 av mina vänners 20-årsdagar... Det känns inte bra. Men ja, vad ska man göra. Jag ska fundera allvarligt. Men att skjuta upp mötet känns faktiskt inte aktuellt. Det beror helt enkelt på om han kan komma hit eller inte. Vilket jag hoppas. Fy fan vad jag önskar mest i hela världen att han kan vara här på julafton.
Igår satt min familj och kollade på Idol och vi kom in på människor då, eftersom att min ena lillasyster, Linnéa tycker att han... Charlie (?) den svarta killen är snygg, så sa min andra syrra, Sara att jag och Linnéa bara gillar svarta män, men där fick jag sätta ner foten och säga att nja, killar från turkiet eller mellanöstern i allmänhet är mer min stil. Inte för mörka och inte ljusa. Just how I like it. Så kom vi in på då att min kära mor och far troligtvis inte kommer att få sig några små blondisar till barnbarn, förutom från Sara som tydligen bara gillar Kalles Kaviar-killar. Stackars mamsen, inga ariska små barn i släkten. Kan inte tänka mig att det blir några från min sida då jag vart insnöad på mörka killar alldeles för länge och nu har jag den mest perfekta. Våra ungar kommer bli sötast i världen! I och för sig har väl blandbarn, Sverige/Turkiet en tendens att bli hyfsat ljusa.
Jag tycker att blandbarn är söta! :P
Ja, min pojkvän jobbar, så han försörjer oss nu. Förr så pluggade han så då var det lite svårare att få det att gå ihop, även om jag jobbade ibland och hans föräldrar hjälpte oss ganska mycket.
Tja, på dagarna är jag väl mest hemma, går på promenader, shoppar och träffar vänner och släktingar här. :P
Han jobbar på ett sorts försäkringsbolag, t.ex. hjälper han turkar som är utomlands och blir sjuka/behöver hjälp och utlänningar i Turkiet som behöver sjukvård. En typ första hjälpen-grej, där de kollar upp med sjukhus vad de här personernas försäkringar täcker och ej. Ett helt okej jobb, han har ledigt en dag per vecka och jobbar 8h/dag, men det är inte meningen att han ska jobba där i framtiden utan det är bara ett tillfälligt jobb. Han har pluggat något som heter International Finance och blev utexaminerad i våras, så efter att han har gjort lumpen så ska han nog söka ett jobb som har mer med hans bransch att göra. :)
Hmmm, hur det är att bo i Turkiet! Det är en lite knepig fråga det, jag vet inte riktigt vad jag ska svara! :D
Familjen och släkten är väldigt viktiga här, och man tar hand om varandra och bryr sig om varandra mycket mer än i Finland (nu skriver jag hela tiden Finland eftersom jag kommer ifrån Finland, men Sverige och Finland är ju ganska lika), du är aldrig ensam utan släkten står bakom dig och hjälper dig alltid om du är sjuk eller har problem! Å andra sidan så betyder också släktens åsikter mycket mer här, man är inte lika självständig som i Finland utan familjen har alltid något att säga till om. Byråkratin är seg och turkisk tid är ju ett begrepp för sig, det är inte alltid som det blir som man har planerat. Ja, överhuvudtaget är det inte så många som verkar veta vad planering innebär! Man besöker ofta varandra utan att ringa på förhand, och gästfriheten är väldigt viktig, man blir alltid bjuden på en massa grejer då man besöker någon! Skillnaden mellan män och kvinnor är lite större här, det finns vissa sysslor som är typiska "kvinnosysslor" som t.ex. att diska - jag känner inte många turkiska män som skulle ta en diskborste i handen! Man delar med sig till sina närmaste och till familjen, om någon frågar dig om du vill fika tillsammans med dem så är det naturligt att de betalar - nästa gång bjuder du tillbaks! :) Ja, det här var ju några exempel!
Sedan är det inte heller alltid lätt att anpassa sig. Nu vet jag inte var det är som du har tänkt bo, men om det är Alanya så är det helt annorlunda än Istanbul. Som jag skrev tidigare så har jag jobbat som reseledare i Alanya i två år och även bott där i ca 3 år, och jag blev till sist så trött på alla inkastare och försäljare som tilltalade mig och ropade fräcka saker efter mig på gatan, här i Istanbul har jag inte varit med om något sådant även om folk sneglar lite nyfiket på mig vart jag än går. I Alanya är de flesta vana vid utlänningar och du sticker inte ut på samma sätt där, det bor mycket fler svenskar där, de flesta kan engelska och det är nog lättare att anpassa sig till livet där i det långa loppet. Å andra sidan så kan man inte uppleva så mycket av den genuina turkiska kulturen i Alanya eftersom så många som bor där har blivit lite "förstörda av turismen", om jag kan säga så. Nej, det går nog inte att jämföra livet i en miljonstad med livet på en turistort, för de är så annorlunda och båda har sina för- och nackdelar.
Jag brukar skriva om olika kulturskillnader på min blogg varje gång som jag kommer att tänka på någon sådan, så det är bara att hålla utkik! :)
