Det är så synd om mig, så synd om mig... Nu har jag blivit sjuk. Som vanligt under denna period.
Pallrade mig upp halv sju igår i alla fall och tog mig till jobbet. Hade ju ändå tagit ledigt idag fö några veckor sen.
Jag åkte sen vidare från jobbet till Blackeberg till Annicas lilla fest. Dovck som vanligt blir jag ju helt paralyserad när jag inte känner människor. Har fortfarande inte kommit ur det. Tycker det är jättejobbigt. Kanske därför det i stort sett alltid slutar med att jag inte går på den där festen jag blir medbjuden på..
Men jag hittade några att prata med i alla fall och den ena fick man sällis med till Gullmars så det var ju skönt.

Bra tajming har han min pojkvän. Han ringde mig när jag satt på bussen hem så jag hade lite sällskap. Dock var jag alldeles mosig i huvudet av täppt näsa och en del "turkar" för mycket (annicas fina namn på turkisk pepparshot.. Hela tiden skrek hon: Nån som vill ha en turk? haha).
så samtalet fortsatte hemma i min säng, där jag ganska snabbt började blunda och göra det bekvämt förmig, tror jag somnade lite och vaknade av "askim, askim, askim". Insåg att vi får nog prata idag istället då jag var rätt död på pratfronten.
Vintertid blev det också vilket gjorde att jag sov tio timmar i natt.. Inte fy och skam och idag är det ett år sen jag och Jossan satte oss på planet till Antalya, planet som förändrade mitt liv.

Tror jag ska sjukanmäla mig imorgon också. Jäpp jäpp!