Nu ger jag upp... Jag som var glad att jag för en gångs skull på flera år klarat mig från allt som heter sjukdom sen i somras. Men nej inte kan man få va glad för nåt. Nu känner jag hur näsan börjar täppas till. Jippi.
Ska försöka på något magiskt sätt fixa energi så jag kan va pigg och glad på både jobbet och sen Annicas fest. Där lär det ju bli hålligång. Skönt att man blivit lovad en sängplats i alla fall. Mys ska det bli!

Nu känns det aktuellt att verkligen prata om hur jag och min erkek arkadas ska göra... Börjar fundera på om det är värt att söka nu. Känns som att mina pengar bara flyger iväg. Och jag vill verkligen kunna vara där så många månader som vi tänkt oss nästa år.. Men samtidigt står jag inte ut med tanken på att vara ifrån varandra från första september till första mars... Så jäääääääääävla piss.