Jag känner mig mer säker än någonsin, fast samtidigt är det jobbigare än någonsin också...
Nu kan man lugnt säga att jag har fuckat upp min telefonräkning för februari. Men om jag tänker efter liksom, det är så värt det.
Jag är ganska snål det måste jag erkänna, men asså. Vi hade riktigt roligt när vi pratade, skrattade och skämtade tillsammans. Allt kändes riktigt bra tills jag då och då kom på mig själv med att tänka: men vänta nu, vi kommer fortfarande inte kunna ses på flera månader.
Innan var det typ som att jag tog för givet att jaja, om någon dag kommer vi ses. Men det gör vi ju inte.
Jag velar som fan. Funtar fan ändå på att åka själv. vad ska jag annars göra, jag kommer inte klara av att vänta till sommaren, men samtidigt känns det så väldigt jävla utsatt att åka dit helt själv. Vi får se, jag får hoppas på att det blir det som ändå vart tänkt ett tag...
Nu  börjar jag snart svamla så jag ska tacka för mig och sova!
God natt
<3