Hopplösa, hopplösa känsla.... 2 veckor, inte ens det har jag vart hemma.
Försöktte sova lite till och låg väl lite halvt mellan sömn och att vara vaken när jag vaknade hhelt och hållet av att Y ringde.
Vi pratade nästan en timme. Även om han kan få mig väldigt förvirrad så finns det ingen som kan knocka mig och få mig att glömma allt och bara lyssna på de underbara ord som kommer från hans läppar.
Ge mig honom nu innan jag dör...

Tror jag måste ner dit ganska snart. Jag ska gå på bröllop. Japp det ska jag.
Nu ska jag gråta av mig den här jobbiga känslan