Okej. Ja... Jag borde absolut sova. Eftersom att klockan ringer 05.45 tomorrow.
Men nu är det så att jag är alldeles uppe i varv.
Har vart hos Annica hela dagen. Hade tänkt mig att åka hem vid halv sju så jag kunde varva ner lite här hemma innan sängdags tidigt. Men Özlem kom och jag ville hinna prata och umgås med henne mer än två timmar så klockan tickade på. Vi tre pratade turkey och turkeyboys. Såklart.
Sen kom Simon över och det blev mer prat och middag och mer prat. Sneglade ängsligt på klockan och visste att jag får sota för det här imorgon.
Vi kom in på saker som är rätt tunga och djupa. Och om man tycker att våra fyra personers kopplingar och relationer är fucked up, så skulle man veta hur jag känner nu. Efter att ytterligare en koppling dykt upp och denna gång mellan mig och Annica. Jag ska fan rita ett upp ett "släktträd" så man kan se, för det här är det sjukaste jag varit med om. Kopplingen är inte heller någon jag någonsin skulle föreställa mig, därför den kom fram så sent i vår vänska eller vad man ska säga eftersom att vi kom in på ämnet av en slump.
Fy fan, jag blev så chockad så tårarna bara sprutade ut och jag började rysa och hacka tänder. Heeeelt sjukt. Man inser att stockholm, ja världen är liten. Här sitter vi fyra personer, med olika bakgrund, den ena kommer till och med från andra sidan kontinenten och vi är från olika generationer och alla har vi lärt känna varandra via varandra och som ändå har familjära kopplingar. Nu börjar vi snacka livsfrågor och funderingar utan dess like. Och jag är ju en sån person som tror på orsakssamband och att allt har en mening och efter något sånt här tror jag ännu mer på det. Och hade inte jag och Annica träffats via Özlem på grund av våra Turkpojkvänner så hade vi kanske träffats ändå på något sätt.
Så nu har jag med andra ord jäääääävligt svårt att somna. Det enda som snurrar i mitt huvud är "Det är så jävla sjukt, det är så jävla sjukt, det är så jävla sjukt".