För någon timme sedan måste jag säga att jag genomskärdes av en sådan stark dos nostalgi att jag har nog aldrig känt på maken.
Jag lyssnade nämligen på dne underbara Lykke Li, med Little bit.
Vad har jag då varit med om som väckt så starka känslor till just denna låt, och det ska jag berätta. Men det var inte bara minnet jag fick utan det var även känslan som jag fick. (Jag brukar få en sån känsla ibland, ytterst sällan på senare tid, där jag faktiskt blir så lycklig att jag nästan börjar gråta för att jag blir så ledsen av den starka känsla, för att jag inte kan sätta fingret på den.) Förstod du vad jag menade?

Jo som sagt jag lyssnade på Litle bit, saken är den, att jag föll för den, verkligen föll för den under vår klassresa till Polen/Berlin. Närmare bestämt dagen vi besökte Nowa Huta. En förort till Krakow som har varit koncentrerat kring ett stålverk. Det regnade, alla i klassen följde inte med, vilket gjorde att det ändå blev lite mer intimt. Vi gick på gatorna i regnet och jag hade min nya regnjacka på mig. Vi gick till ett café som drev med den en gång regerande kommunismen, eller snarare leninismen, vi drack pulverchoklad, och satt där ett tag och myste. När vi skulle gå tillbaka till spårvagnen gick jag med Lovisa, arm i arm, i det fortfarande nedösande regnet, vi lyssnade på Little bit och pratade. Det var en stund som jag alltid kommer förknippa med denna låt, hur vi hamnade en bra bit efter de andra och nästan inte hann på spårvagnen som skulle ta oss tillbaka. Ja, ibland längtar man tillbaka, om så bara 4 månader tillbaka....