Jag är fri! Eller nu ska man hållas på sträckbänken i tre veckor. Känns helt okej, bara för att det gör det kommer jag väl ha missat! Den här helgen kan jag ta det lugnt och fixa med grejer här hemma med gott samvete! Känns så skönt att ha fått det gjort nu.
Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men tiden flyger iväg av att tentaplugga. Mina ögonlock är tunga som bly men det är bara att köra på. Snart har jag kört på i sex timmar. Stressen och paniken börjar avta samtidigt som den rusar inom mig. Lite konstigt. Vill bara ha fredag så man kan få det gjort! Känns inte som att det finns nog med tid fram tills dess dock...
Mina fem auktioner på tradera har just avslutats, en osåld. Tror jag är lite för kaxig eftersom de jag lagt upp föut gått väldigt bra!
Jaja, får se det som så att jag fick fyra sålda i alla fall, även om jag tror att jag kommer gå minus i slutändan faktiskt. Men vad gör det. Dax att börja kika i garderoben inför nästa omgång, har bestämt att det bara får vara kläder jag gillar och faktiskt använder kvar i den.
Underbara måndag... Eller? Fem dagar till tentan och det här börjar tära på mig. Spänd och verkande rygg som leder till konstant spänningshuvudvärk. Dagen började bra med att jag vid bussen kom på att jag glömt min plånbok, självklart skulle det hända under den enda heldagen under kursen. Den heldagen kunde glömmas och nu är jag på väg hem för att plugga resten av dagen och kvällen. Underbart liv!
Då är det ca en månad kvar sen är det slut på det roliga, trygga, lugna och sköna livet.
Den 13e april går flyget med Y som passagerare till Antalya. Men det är för tidigt för att oroa sig för det nu. Vi fick tag på en ganska billig biljett. Det var nog lite senare än han tänkt, men jag är nöjd att det blev lite extra.
Nu ska jag bara skriva den här tentan på fredag så kan vi börja umgås ordentligt.
Sen dröjer det antagligen inte ens 2 månader innan vi är tillsammans igen och om allt går som det ska så får vi nog sällskap av varandra tillbaka till Sverige sen.
Nu vet jag i alla fall och det är bara att börja planera och ställa in sig för en sommar i Alanya.
Nej.. Idag vill det sig inte. Jag sitter här omringad av alla mina papper och skrivhäftet uppslaget redo för att renskrivas på datorn. Men jag känner mig lam när det kommer till att skriva.
Y har åkt till jobbet så det borde ju kunna tänkas underlätta, men icke.
Jag kom in fel idag, började med en välförtjänt sovmorgon, det var längesen nu! Låg kvar ännu lite längre och hade en mysstund med Y, också längesen det hände. Vi går verkligen om varandra just nu. Jag går upp tidigt, åker iväg och pluggar, kommer hem när han jobbar. när han kommer hem ligger jag i princip och sover.
Om en vecka är det över för ett tag, då skriver jag min helvetestenta! Ska bli så skönt när den är avklarad (förhoppningsvis på första försöket)
Lär ju åka in till studenpalatset imorgon och plugga satan, så jag kanske får ta mig en slappdag idag efter veckan.
Ska kolla lite criminal minds och kanske gå och köpa mig en bulle på bageriet här bredvid oss.
Det är det här som är ens dröm, att kunna påverka människor till fred i världen. Tänk att en människas dröm kan påverka tusentals, miljontals andra människor.
Det finns både för och nackdelar med att leva i ett så socialt och tekniskt samhälle som vi gör.
I detta fall måste man väl säga att det är fullständigt fantastiskt.
God morgon solstrålar! Som kanske märktes hade jag en otroligt låg kväll igår. Det höll i sig tills jag började min veckodos av pretty little liars och försvann definitivt när Y klev innanför dörren och var underbar. Känns ju nästan löjligt. Det kommer ordna sig för oss det vet jag! Jag kommer nog alltid vara en sån som vrider och vänder mig till vansinne över minsta lilla!
Nu blir det minsann in till studentpalatset hela dagen för tentaplugg! Nu börjar det verkligen närma sig! Får sällskap av min fina vän så det blir bra! Väskan är sjukt tung och kommer väl ha brutit ryggen innan dagen är slut!
Jag har varit duktig idag. Jag har varit på föreläsning och efter det pluggat vidare i skolans bibliotek. Ingen dator, internet, endast mina böcker och ljudet av blyertspenna mot papper.
Jag fick mycket gjort. Ändå tappar jag fokus. Det är ngåot i bakhuvudet. Något som förträngts de sex månader som nu gått med Y vid min sida. Sakta vaknar alla tankar och all ångest för framtiden och den starka kärlek jag känner, till liv igen. Vad ska hända nu?
Det är så mycket mer än vad folk tror att de vet.
Känslan av att världens starkaste kärlek inte alltid räcker hänger över mig som ett tungt kvavt åskmoln.
Idag är en sån där dag... En dag då allt känns piss.
Y är iväg och jobbar, han har redan börjat prata om vilket skit allt är och att han ska åka tillbaka till Alanya snart.
Jag orkar inte. Vet inte hur många gånger jag sagt det och hur många gånger jag frågat mig om det är värt allt.
Jag förstår verkligen inte problemet. Nu är vi sura på varandra och han kommer hem vid elva, då sover jag och imorgon börjar jag nio så vi lär ju ses imorgon kväll kanske. Kul.
3 år är kanske inte så lång tid om man ska vara tillsammans tiotals år, men man kan ju inte hatta och fnatta fram och tillbaka hela tiden, det går inte. Inte för mig i alla fall. Situationen ter sig mer och mer hopplös.
Nu är jag på tunnelbanan mot min vän Josefine som lämnar landet imorgon. Det kommer bli lite trist, men vi ses igen om inte alltför många månader får jag hoppas. Har fräschat till mig i håret hos Martina och har riktig pluggångest. För övrigt så börjar Yakup jobba idag och det är såååå skönt!
Imorse satt jag och läste igenom några månader från allra första början av denna blogg.
Hur fan skrev jag!? Sjukt mycket stavfel och massa "typ" överallt och allmänt tråkiga inlägg. fast jag kanske skriver så fortfarande?
Om jag vore en hejare på designer och sånt så skulle jag fixa mig en kick-ass design och rensa bort gammalt skit och öppna upp denna blogg. De två sistnämnda ska jag i alla fall göra. Känns som att nattstad verkligen inte var något för mig ändå. Jag känner mig inte så "glamourös" som de flesta som bloggar där verkar vara. Det här är ju såååå jag. Hela mitt vuxna liv finns här... Men som sagt de tråkiga och osammanhängande skitinläggen ska bort och sen ska här öppnas.
Har faktiskt vart duktig idag och pluggat en del på morgonen. Yakup har spelat super mario och jag hörde ordet "sik" hela hela tiden i olika varianter. Ni kan ju förstå att det gick bra. Har fyndat nya träningsskor för inomhus idag och laddat upp med lite vin och cider för kvällen. Förförsta gången sen.. Maj skulle jag tro, ska jag gå ut ikväll. Får se om det blir en fulländad utgång för, det tar emot att säga det men herrn i huset var inte alltför glad över detta. Inte för att jag direkt så gör allt som han säger, men ändå.
Vi körde på en liten mysmiddag på Jensens igår, trerätters massa snask!
Toodi! Nu kan jag å syrran äntligen köra cirkelgym igen sen hon kommit hem. Det var precis det vi gjorde igår. Skönt att komma igång. Tunga grejer i skolan nu och jag har blivit inringd att jobba imorgon på morgonen och hela fredagen. Inget som jag vill tacka nej till för man vet inte när det tillfället kommer igen. Nu står jag i skolan efter en lektion och väntar på nästa som börjar om en timme typ. Suck verkligen.
Jag är riktig stolt över min kära sambo som nu har avslutat sina SFI-studier. Duktig är han. Så förhoppningsvis får han den sista bonusen nu också.
Jag förstår inte alltså.. Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer. Men om jag gör det så är det allra, allra oftast att någon försöker döda mig vilket betyder att jag i drömmen blir jagad och är sjukt stressad, resten av drömmarna jag kommer ihåg handlar oftast om att yakup är otrogen. Båda dessa typer gör att jag vaknar på oerhört dåligt humör, ledsen eller omtumlad. Natten till idag lyckades jag pricka in båda dessa händelser. Ett kort fragment av Yakup som sitter mitt emot mig och håller på med en annan tjej, jättekul. För att sen gå vidare till att vara i ett gäng med typ 4 killar och en tjej till. 3 killar och tjejen dödar den andra killen och jag får på något vis reda på detta. Därför vill de döda mig med, samtidigt som alla parter försöker spela att vi är vänner, det slutar med en rättegång där vi går upp och sjunger tillsammans på scen.
Ja nu har ni fått dyka in i mina drömmars värld. Jättekul! Jag undrar vad det betyder och varför alltid samma händelser fast med olika personer och miljöer.
Idag fick det bli jobb. Halv elva till halv fem, heeelt okej och jag var så efterlängtad, hehe. Känns så kul när barnen bara kastar sig över en och säger att de är så glada att jag kommit dit.
Känner mig helt slut i huvudet och har en reflektionsuppgift som jag ska skicka in ikväll. Och för er som inte visste så bor jag och Yakup med min syster i vår mammas lägenhet. En aning komplicerat kanske. Just nu har min syster då någon slags kompisträff. detta händer då och då och jag känner verkligen hur irritationen bubblar upp. Det kanske är jättesjälviskt eftersom att min pojkvän bor här och så. Men jag har nästan aldrig aldrig vänner här hemma. Vårt rum ligger precis vid köket och vart tror ni de håller till? Ja precis köket. Så nu är det ju verkligen skitlätt att plugga. Det är i dessa situationer som jag verkligen känner att jag behöver ett eget ställe NU.
Fy fan vad tröttsamt det är och det är ju inte så att de andra är hemlösa, de skulle ju kunna vara hemma hos någon annan en jävla gång.
Det är inte ofta jag gråter eller blir så berörd att jag nästan gråter eller vill skrika. Nej det händer aldrig måste jag säga. Men imorse satt jag på bussen och läste om 44-åringen i Ludvika som blev misshandlad till döds. Överlag tycker jag att se på tv när våld med sina bara händer och sparkar är det värsta som finns. Det riktigt knyter sig i magen. Att läsa att han blivit utsatt för sådant våld som sedan lett till död på grund av att en i hans sällskap, INTE han själv alltså ropat något som de här killarna inte gillade. Att läsa att han hade fru och två barn, det yngsta inte ens ett år fyllt.. Att läsa att människorna som dömts för detta inte dömts för mord, inte ens dråp för att det är oklart om de hade för uppsåt att döda. Själv känner jag att om man sparkar på någons huvud och andra kroppsdelar, då borde man vara medveten om att man utsätter någon för dödligt våld. Det har vi sett så många gånger förut. Att läsa det här får mig att må fruktansvärt dåligt. Det var nästan att jag satt där och lät tårarna rinna ner. Men vad hjälper det? Inte ett jävla skit!
Nu var jag tvungen att skriva här igen. Två uppdateringar inom en timme, inte dåligt va.
Det här är ju egentligen inget till någon som läser här utan det här är för mig. Jag måste skriva av mig lite ilska.
Jag blir så fascinerad av hur människor tänker. Jag är en sån person som hör av mig i alla fall då och då till mina vänner för att ja på något vis visa att jag finns där, att jag tycker om dem och tycker om att träffas ibland.
En del personer har jag helt enkelt gett upp nu. Jag kan inte kämpa, kämpa, kämpa och aldrig få något tillbaka. Det kanske låter jävligt egoistiskt och kanske är det bara jag som missförstår, alla människor tänker inte som jag, såklart.
Men jag tänker att om man verkligen trivs med någon och så, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms som tar 30 sek att skriva? Eller tar de mig så jävla för givet att man väl finns där en vacker dag? Eller är jag inte alls så betydelsefull för dem som de är för mig? Jag vet inte.. Jag vet verkligen inte...
Det är alltid för mig de mest otippade människorna som hör av sig. Som kanske inte ligger mig allra, allra varmast om hjärtat, men som alltid finns där och påminner mig om att den finns.
Jag känner mig alltid som en jävla lågstadietjej när de här tankarna kommer till mig, men det är skitsamma. De finns där och jag kan inte bara ignorera dem.
Det kanske är jag själv som förstört eftersom att jag vart mycket i Alanya eller jag vet inte.
men det är ju inte direkt så att de som åker Asien runt eller är i Australien 6 månader "tappar" sina vänner?
Ledsamt är det när det handlar om människor man känt i flera flera år.
